fredag 21 mars 2008

Fri



Jag har ännu ej riktigt fått ihop måbra ekvationen.
Variabeln maten är någorlunda löst.
Fortfarande, efter nästan 2 år, lyser sockret med sin vita frånvaro.
Alldeles alldeles själv har jag gjort det, dock med ovärderlig hjälp från tidiga pionjärer som Sanna Ehdin och Kathleen DesMaisons, eller senare sådana, som den tokbra doktor Oz som huserar hos Oprah Winfrey på dagarna.
Med hjälp av tydliga fakta, en helhetssyn på kroppen och ett färdigt program som kunde följas, så gick de till slut in.
Socker är en drog. Socker är beroendeframkallande.
Mer så för oss med en hjärnkemi som är i olag från början. Socker bryter ner celler och orsakar sjukdomar.
Så när den känslomässiga kopplingen , socker= för tidig död, äntligen slog till kombinerat med en ökad känsla för mitt egenvärde och framsläppandet och tillåtandet av min livsglädje.
Då funkade det.
Jag slutade kämpa mot och började istället givandet.
Det är där jag står nu.
Jag vill vara i givandet oftare. Jag vill spegla mig i det i relationer, jag vill lönearbeta varje dag utifrån det och jag vill ge mig själv tillåtelse att må ännu bättre.
Att flytta upp ännu ett steg i kärlekens hus. Till övervåningen.
Där jag kan släppa in Ljuset och vinden via stora öppna fönster. Där det är högt till tak och där jag kan tänka stora tankar.




Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

tisdag 18 mars 2008

Shopping



Jag och vännen M pratade om konsumtion. Oreflekterad och nästan tvångsmässig sådan.
Vi pratade om att kanske skulle man prova EN månad utan att köpa något förutom mat.
Något som folk gjort ett helt år och dessutom bloggat om.
Jomen...tjena! Vad hände?
Jag började tokshoppa. En svindyr men ack så trevlig lampa samt hela världen i form av svart plast som kan gnuggas upp på vägggen.
Dessutom en massa uteätarmat och en del biobesök.
Men jag mår bra!

onsdag 12 mars 2008

Toksnyggt!



tisdag 11 mars 2008

Livet!













" Just där, när döden är som närmast, blir livet synligt.
Som ett fotonegativ där livsvillkoren framträder tydligare än någonsin.
Där våra önskningar är så småttiga i jämförelse men det vi faktiskt får,
det storslagna livet."

Lotta Olssson
Recension av boken
"Innan jag dör"
av Jenny Downham



Vad händer här då när vi lever så långt ifrån döden?
När vi är så totalskyddade mot det svåra.
Tappar vi livet?
Rädslan och onaturligheten inför döden gör att vi blir ännu räddare i livet.
Rädda offer för konsumismen, nöjesdiversioner och enkla lösningar.


"Söker du evigheten
-lev här och nu.

Människan springer för att hon förlorat sitt inre djup.
När man förlorar sitt djup förlorar man samtidigt sin identitet och livet förlorar sin mening. Utan mening börjar vi jaga.
Man måste springa ifatt livet,eftersom det ser ut att ha flytt scenen.
Vi drabbas av intensiv livskramp, en spasm som kräver att vi samlar på oss allt som påminner om ett liv. Vi måste uppleva och underhållas.
... ju snabbare upplevelsejägaren springer, desto avlägsnare blir livet. Ju längre bort det avlägsnar sig desto snabbare måste vi springa.
Det gör att människan egentligen jagar efter samma sak som hon springer undan.
Hon jagar efter sig själv och sin mening men förlorar allt detta just för att hon rusar iväg. "


Ur

"Ju mindre du gör
desto mer får du gjort
-om livets paradoxer"
Tommy Hellsten