För 18 året i rad går vi på Stockholm Film Festival.
Efter att ha dechiffrerat de vanliga festivalstidningskoderna såsom " En suggestiv meditation över förnedring och mänsklig undergång" Är den dessutom filmad med skakig handkamera går den fetbort.
Men " ett underhållande och knivskarpt dokudrama som vunnit Guldpalmen i Cannes" köper jag biljett till direkt. Sen blir man ju alltid lurad varje år.
Sitter där och vrider sig i bänkraden och förbannar di där luriga innehållstextförfattarna.
Första dagen var All American.
En dokumentär,
Bigger,Stronger,Faster av Christopher Bell.
Tre bröder, som råkat födas något kortväxta och förstås blivit Macrultiga, och deras kamp för att passa i ett samhälle som kräver att allt ska bli större, starkare och snabbare.
Där ett anabola steroider missbruk, är som huvudpersonen uttrycker det; " en konsekvens av att vara amerikan".
Älskare som jag är av dokumentärer, och alldeles speciellt sådana som skildrar de absurt barocka stora landet i väster, tyckte jag den här var klart sevärd.
Kunde ha vunnit på att regissören hade dödat lite av sina darlingar så att den hade klockat in på en timme istället.
Nästa film,
Anywhere USA av Chusy Haney-Jardine, trodde jag på.
Men där var det bara bonjour tristesse.
Pretto arty farty , gjord av en regissör som måste ha varit påverkad av något.
Lurad!
Sen gjorde jag dessutom rookiemisstaget att sätta mig i mitten av raden. Buuu!
Måste alltid sitta längst ut så att man kan diskret smita ut, om filmen istället för att vara ett nyskapande stilistiskt subversivt mästerverk, istället är den tråkigaste filmen du någonsin sett.
Dagens sista rulle,
Smart People av Noam Murro, var en klockren lite-intelligentare-med indieskådisar-Hollywoodproduktion.
Sådana har man ju sett en del och den här funkade bra.
Man fick känna sig småputtrigt mysig över handlingen, och en aning bättre, åt att man fattade den Lite Smartare dialogen.
Nu är det helgvila.
