tisdag 31 mars 2009

Fett bakochfram och uppochner















Trött... men med en hygglig vecka bakom mig, där jag frossat i allt och praktiserat mindfulness i 180, gör att jag kan nog sova lugnt trots att den hiskliga idegransbarken ska droppas i igen imorgon.
I veckan kommer oxså brevlådan att innehålla en 2000 spänns laddning DVD-Tvserier och en lunta kvalitetsböcker samt ekologiskt grönt te.
Allt för att pigga upp den enormt tråkiga sjuktillvaron.
Den nya färdiglagade hemlevererade maten och alla näringsdrycker kommer kanske göra att jag återigen inte tappar en massa kilon. På inrådan av dietisten har jag dessutom inhandlat gamla onyttiga klassiker som hönökaka, kaviar och gräddleverpastej med saltgurka. All mat jag lagat och frusit in är dessutom berikad med decilitrar av Vispgrädde och Smör!
Den här totalomvändningen i mattänket är jättesvår att hantera mentalt.
De 2-3 senaste åren har ju handlat om att bli av med beroendet av socker och kolhydrater.
Men nu är det basic 101 i överlevnad som gäller.

lördag 28 mars 2009

Terapi...del3















Lyxåkte taxi ända från hemdörr till teater och fick skratta riktigt ordentligt för första gången på månader.
I "Obesvarad kärlek " galer Babben Larsson tokfalskt och det är jätteroligt varje gång.
En ny sorts trötthet gör att sådana där utflykter tar ut sin rätt och idag orkades det bara med en snigelfartspromenad till Konsum.
Shoppade glatt bernaisesås och glass i mängder. Måste feta upp mig innan nästa holmgång.
Peruken har anlänt och det var precis i rätt tid för nu stramar det som bara den i hårbotten och i duschen ligger de stora hårtussarna.
Fler fantastiskt vackra blomster och presenter har oxså anlänt som lyfter både hjärta och sinne.
Tack!

tisdag 24 mars 2009

Terapi...del2
















Tokmånga kan verkligen använda sin kamera och dator.
Och här har någon samlat dem snyggt och prydligt.
Shyrre!

fredag 20 mars 2009

Konstterapi



















Rond 1 är förhoppningsvis över och i de vackra tonerna från Vivaldi kan jag för första gången på 9 dagar känna mig lite hungrig.
Halleljulja!
I kortisondimmorna är det stört omöjligt att koncentrera sig.
Efter dagar av eftermiddagssåpor är det uppfriskande med lite nätkonstsurfing.
Det är något med det guldiga, de ihophörande sammanpressande och de starka kvinnorna som tilltalar mig enormt.

onsdag 11 mars 2009

Kamp för livet



















Nu är det fight.
I ena hörnan, en något darrig Maria, men med hela Karolinska och dess samlade vetenskap, mediciner för 1300 kr och en livsvilja som heter duga, bakom sig.
I andra hörnan, de mörka skuggorna som delar sig snabbt och äter sig in i nya blodkärl och celler.
Igår började vår sida med en 2 timmars behandling där vi satte in en ultrafin tråd som nu löper genom ett blodkärl från armen upp till ett ännu större ovanför bröstkorgen.
Efter 3 försök med en jädra massa stickande 2 cm ner i armen och en röntgen för att se att de hela satt där det skulle, var det bara att vobbla vidare till nästa doktor.
Där stacks det i total frontalattack rakt in i de mörka skuggorna för att utvärdera deras styrkor och svagheter.
Efter den dagen var det bara att erkänna att jag behövde använda mitt sprillans nya färdtjänstkort.
Fortfarande ny i de sjukas värld, trodde jag naivt att det var väl precis som vilken taxiresa som helst.
Nixpix. Här ska det som vanligt sparas pengar på de som redan är svagast.
Först får man beställa via en central växel.
En växel som landstiget upphandlat tjänster av, och för att det företaget ska tjäna mer pengar, har utlokaliserat till Moldavien.
Där pratas det inte speciellt mycket svenska vad jag vet.
Så det går hårresande historier i branschen om alla fel och kommunikationsmisstag som begåtts. Sen måste alla resor förstås samordnas på ett kostnadseffektivt sätt.
Vilket innebar att jag först fick vänta i 40 minuter på taxin, som istället för att åka direkt hem till mig, tog en avvikare till Alvik för att lämpa av en gamling. Jag hade nog kommit hem fortare på cykel.
Idag började vår hörna med att peta i sig 32 ( + 32 från igår i förbyggande syfte ) kortisontabletter.
Sen låg vi i dropp i 3 timmar för att få i oss det tunga artilleriet av cystostatika.
Efter det måste vi ta ytterligare 3 tabletter mot illamående och droppar för att motverka dessa tabletters förstoppningseffekt.
Imorgon måste vi dessutom injicera oss med en spruta vitablodkroppshöjande medel+ alla 35 tabletterna. Efter det trappas det ner på det massiva tablettintaget och efter en vecka har vi 2 veckors respit i kampen innan nästa holmgång.
Denna match beräknas pågå i 6 omgångar.
Hur jag beräknas må genom allt detta är okänt, dock vet man att kampen från min sida till stor del kommer att utspelas i peruk.

söndag 8 mars 2009

Möjliggöraren















Livskostymen är för trång.
Svängrummet finns inte. Inte fysiskt och framför allt inte mentalt.
I´m not claiming my space.
Står inte stadigt i min självklarhet.
Tappar bort mig i relationernas mentala kartor.
De inre sambanden behöver bli tydligare.
Insikterna om sakernas tillstånd är brutalt klara.
Ändlighetens sken är upplysande.
Snälla Gud...enkel är min bön!
Ge mig bara mer tid!

lördag 7 mars 2009

Äkta kärlek

















Du underbara, fantastiska och älskade M!
Tack för en dag där jag nästan helt glömde bort mig.
God mat på Grands Veranda, en pjäs och lite till.
Att se något krystade Dramatenskådespelare skrika ut konstlad ångest var dock bara absurt konstigt.
Kände en jättelust att bara skrika med där och då.

fredag 6 mars 2009

Hard facts












" Sorg är att vara ensam. Jag kan inte dela min med någon. Deras är rädsla för att mista mig, tomrummet och deras smärta efteråt. Min är att inte finnas längre."

" Människokroppen består av över 10 biljoner celler. 10 miljoner celler dör och ersätts varje sekund. Cancersjukdomen startar i en enda cell- som börjar en ohämmad tillväxt. Det har visats sig att det är en felaktig instruktion mellan 2 och 8 av de 35000 gener som styr cellen. Idag vet man att Cancer inte är en sjukdom utan många. Det finns över 200 olika varianter. Även inom samma form av Cancer är alla helt olika med olika prognoser."

"Jag är så ensam med mig själv och min rädsla som en människa kan vara, när vissheten om hennes dödlighet inte längre låter sig hållas tillbaka och förträngas. "


Ur boken
" När beskedet är Cancer" av Marta Cullberg Weston

Dagar i mars
















I det stora UniversitetsSjukhusets värld ser jag människor i mer eller mindre förfall.
På väg i korridorerna till min datortomografi på CentralOperation, pilar bårarna förbi med de som ligger. Inte i stånd att säga något, inneslutna i sig själva och fångna i och av kroppen. Förvånansvärt tacksamma över att de iallafall ligger just där just nu.
Passerande förbi alla väntrum på Central, Grön och Röd Röntgen, ser jag och sambon de sittande.
Fortfarande kraft kvar att småprata nervöst med sköterskorna, läsa tanttidningarna eller gå och kissa, innan kontrastvätskan blixtsnabbt får dig att panikslaget känna att du för första gången i vuxen ålder har kissat på dig.
Förvånansvärt många sitter där helt ensamma.
På väg till Bröst och SarkomMottagningen på Radiumhemmet blir jag omkörd av de springande.
De som är där varje dag, som onkologer, lokalvårdare eller som 25 åriga studenter som nervöst tittar på sin handledare för att se om de gör rätt när de drar ultraljudsgrunkan över mitt bröst.
Förvånansvärt många sticker nålar i just mig.

torsdag 5 mars 2009

Omöjlig ekvation















Vad ska jag göra nu?
I mitt nu.
Där jag fortfarande är stark i kroppen och knoppen.
Men där jag väntar på att bli mer eller mindre uträknad och skallig av de gifter som ska göra mig frisk.
Ska jag åka jorden runt?
Köpa den där hunden jag velat ha i åratal?
Fixa det där ljusa och varma drömboendet med högt till tak som jag precis vet hur jag vill ha det?
Nedgosad, i filtar, med te och 70% ig italiensk choklad brevid mig, tittandes på Boston Legal känns det så bra som det kan bli just nu.

Oförnuftig























Hur kan de Andra förstå?
Hur ska den man delar sin toalett och frukostbord med kunna förstå den galet omöjliga situation jag hamnat i.
Hur jag ibland känner och beter mig som ett fällafångat djur i total panik.
Hur känns det idag frågar de Andra?
Jo, tack. Som om jag själv skulle kunna slita upp skinnet på mitt bröst och bita ut den förbannade tingesten.

Du väljer























Efter den lätt mardrömslika upplevelsen med Dr. Kirurg, bad jag nästa underbara sjuksköterska att försöka se till att nästa läkare i raden var en som hade mer att erbjuda i medmänsklighet.
Dr. Judith satt nära mig hela samtalet.
Höll mig i händerna ibland och tittade mig i ögonen hela tiden.
Det hon sa var inte roligt. Men hur hon sa det gjorde hela skillnaden.
Tyvärr gav hon mig samtidigt ett val.
Jag som i det tidigare livet ibland inte ens kunde bestämma om jag skulle gå på bio eller inte,
fick nu ett val som egentligen inte går att välja.
Vill du ingå i en studie där vi provar en ny experimentell medicin?
Just jag har fått erbjudandet att få en ny svindyr medicin, som i de få tester man kunnat göra, visats sig ha en lite biverkningar, som dödat ett ansenligt antal människor i antingen en stroke eller en blodpropp istället.
Que?

Den natten sov jag ingenting.

Blomstrande dagar





Det kom ett antal blomsterbud.
Så nu är köksbordet fullt av medkänsla.
Mitt ödmjukaste...tack!

Alla har vi ett jobb som vi kan utföra mer eller mindre bra.












När överkirurgen skulle förklara varför han inte fick skära i mig direkt, fanns där inget förutom ett kallt konstaterande att jag nu var överflyttad till Radiumhemmet.
Bakom meningarna som dessutom inte sas direkt till mig utan svamlades fram till sambon istället, fanns en total avsaknad av värme och medmänsklighet och en tokbrist i utövandet av yrket.
Varför var jag inte den enda som gjorde som kroppen skrek?!
Den enda som ställde sig upp skrek rakt i Mr Kirurgs ansikte" Jag är fortfarande en högst levande människa och du kommer inte få skära i mitt kära bröst när jag kommer tillbaka hit!!"
Jag gick istället direkt till en av hans underbara, underställda och underbetalda sjuksköterskor och sa att den läkaren var värdelös på patientomhändertagande och gjorde just ett uselt jobb.
" Jaha, så personkemin stämde inte mellan er. Det är bra att du nämner sånt här. Men han är en mycket duktig kirurg iallafall"
Personkemi- my ass!
Ytterliggare en läkare som behöver gå den av oss sjuka emotsedda
"Basicpsykologikursen för hur man på ett humant sett behandlar medmänniskor som får livshotande besked"

Villfarelser















Jag vill bara vara nära de andra.
De friska.
Fysiskt suga åt mig kraft.
Värma upp den stackars in i märgen frusna kroppen.
Psykiskt försöka att inte tappa ramarna totalt genom mängder av samtal.
Prata, prata och återigen prata om de absurt absurda som har hänt mig.
Har det verkligen hänt?
I morgonljuset finns det en enda sekund där det inte har hänt.
Den och den totalt befriande sömnen är sagolikt underbar.

We are in it together























Tänkte på att varje dag, varje minut måste vi tro.
Måste vi lita på.
Att taxibilen faktiskt kommer stanna vid övergångsstället när just jag bestämmer mig för att gå över.
Att den totalt värdelösa papperslappen som jag ger till den vänliga damen i kassa till nuklearmedicin, verkligen är värd hundra kronor.
På just min läkare och hennes beslut om att vi inte ska operera bort de jäklarna fort som bara fan.
Utan att jag måste vänta i ytterliggare 2 veckor.
För att sen få gifter från en idegransbark i 18 veckor.
För att sen vänta en månad.
För att sen få skära bort hela eller delar av bröst och armhåla.
För att sen vänta en månad.
För att sen få radioaktivstråla samma ställe.
Föra att sen vänta en månad.
För att slutligen få att ett piller i 5 år som kommer skicka mig rakt in i tantsvallningarns och svettningarnas icke fertila värld.
Lita på.
Att allt detta kommer ge mig min framtid tillbaka.

The dark shadows























När ännu en läkare drar ultraljudsgrunkan upp mot armhålan och i de svartvita inre landskapet ser de mörka skuggorna, faller jag.
Ur den statistiska procentgruppen vars celler endast har delat sig okontrollerbart på ett enda ställe.
Ner i tre veckors ångestfyllt mörker där jag bara måste vänta.
Bara vara. I total okontrollerbar ovetskap om var det hela ska sluta.

Siffror















Vilket stadium är den i?
1 eller kanske 4?
Vilken prognos har jag att få uppleva allt det där som är kvar?
"Sverige har en av de högsta överlevnadschanserna i världen på 87.5%"!
Snälla Gud, ge mig de rätta siffrorna!

Den skrämmande sanningen?























Sitter i datorns bleka sken.
Stirrar in i en ny värld.
Försöker stilla det totala kaoset med ord.
Men orden bildar meningar som är obegripligt fruktansvärda.
Meningarna bildar djupa sprickor som avskiljer mig mer och mer.

Återigen utanförskapet.

SjukDomen























Rummet hade gråvitskitiga väggar med konst som såg ut att vara köpt på Skärholmens loppmarknad.
Där jag satt, i en av de landstingstråkiga stolarna och studerade en av tavlorna ingående, tänkte jag på allt och inget.
Mitt emellan två tankar, två andetag och två framtider fastnade jag i tavlans naivistiska blågröna blurr av färger, som såg ut att antingen vara gjord av en glad lekis5åring eller en deprimerad 71-årig pensionär med för mycket tid.
Exakt kl. 15.36 öppnades dörren och då visste jag.
Läkaren upptog hela mitt synfält och liv, med en sån där rik och sund fräknesolbränna som visar att man tillhör de som kan lyfta,
lyfta från den svenska januarimörkslasket till ett annat liv, land och lust för ett tag.
Jag följde min alldeles egen bödel.
Genom mentalt kilometerlånga korridorer.
I det rum, vi för bara ett halvår sen, efter att det klämts, tryckts och stuckits i mina bröst, hade lämnat varann med lättade leenden, såg jag nu hur hon i ultraslowmotion använde sina läppar för att för alltid slå sönder mitt liv.
Stanna! Backa!
Snälla Gud, låt mig få gå tillbaka till skiljevägen.
Till den punkt i tiden, i min kropp, där det gick så fruktansvärt fel.
Där jag drog nitlotten i det cellmolekylära lotteriet.
Snälla Gud, låt mig få forsätta vandra på min medelklassvenska trygga medelväg.
Vägen de vandras på i naiv tilltro på att det alltid kommer en morgon.
En ny dag.
Då man kan besöka den där vännen man inte sett på länge, när man kan åka till det där exotiska landet.
Då man kan ta nya och mer kärleksfulla beslut.
I den iskalla brutala tystnaden efter de 4 orden, insåg jag med kristallklarhet att det inte längre fanns något annat än Nuet.