SjukDomen

Rummet hade gråvitskitiga väggar med konst som såg ut att vara köpt på Skärholmens loppmarknad.

Där jag satt, i en av de landstingstråkiga stolarna och studerade en av tavlorna ingående, tänkte jag på allt och inget.
Mitt emellan två tankar, två andetag och två framtider fastnade jag i tavlans naivistiska blågröna blurr av färger, som såg ut att antingen vara gjord av en glad lekis5åring eller en deprimerad 71-årig pensionär med för mycket tid.
Exakt kl. 15.36 öppnades dörren och då visste jag.
Läkaren upptog hela mitt synfält och liv, med en sån där rik och sund fräknesolbränna som visar att man tillhör de som kan lyfta,
lyfta från den svenska januarimörkslasket till ett annat liv, land och lust för ett tag.
Jag följde min alldeles egen bödel.
Genom mentalt kilometerlånga korridorer.
I det rum, vi för bara ett halvår sen, efter att det klämts, tryckts och stuckits i mina bröst, hade lämnat varann med lättade leenden, såg jag nu hur hon i ultraslowmotion använde sina läppar för att för alltid slå sönder mitt liv.

Stanna! Backa!

Snälla Gud, låt mig få gå tillbaka till skiljevägen.

Till den punkt i tiden, i min kropp, där det gick så fruktansvärt fel.

Där jag drog nitlotten i det cellmolekylära lotteriet.

Snälla Gud, låt mig få forsätta vandra på min medelklassvenska trygga medelväg.
Vägen de vandras på i naiv tilltro på att det alltid kommer en morgon.

En ny dag.

Då man kan besöka den där vännen man inte sett på länge, när man kan åka till det där exotiska landet.
Då man kan ta nya och mer kärleksfulla beslut.

I den iskalla brutala tystnaden efter de 4 orden, insåg jag med kristallklarhet att det inte längre fanns något annat än Nuet.