We are in it together

Tänkte på att varje dag, varje minut måste vi tro.
Måste vi lita på.

Att taxibilen faktiskt kommer stanna vid övergångsstället när just jag bestämmer mig för att gå över.
Att den totalt värdelösa papperslappen som jag ger till den vänliga damen i kassa till nuklearmedicin, verkligen är värd hundra kronor.

På just min läkare och hennes beslut om att vi inte ska operera bort de jäklarna fort som bara fan.
Utan att jag måste vänta i ytterliggare 2 veckor.

För att sen få gifter från en idegransbark i 18 veckor.

För att sen vänta en månad.

För att sen få skära bort hela eller delar av bröst och armhåla.

För att sen vänta en månad.

För att sen få radioaktivstråla samma ställe.

Föra att sen vänta en månad.

För att slutligen få att ett piller i 5 år som kommer skicka mig rakt in i tantsvallningarns och svettningarnas icke fertila värld.

Lita på.
Att allt detta kommer ge mig min framtid tillbaka.