Villfarelser

Jag vill bara vara nära de andra.

De friska.
Fysiskt suga åt mig kraft.
Värma upp den stackars in i märgen frusna kroppen.
Psykiskt försöka att inte tappa ramarna totalt genom mängder av samtal.

Prata, prata och återigen prata om de absurt absurda som har hänt mig.

Har det verkligen hänt?

I morgonljuset finns det en enda sekund där det inte har hänt.
Den och den totalt befriande sömnen är sagolikt underbar.