Bön om en framtid

Jag vill. Jag vill. Jag vill allt som Eva sjunger om.
Jag vill ha en rofylld morgondag i min vackra ensamhet där jag kan nynna med och veta.


" Jag går runt i mina rum
tittar på saker
upptäcker saker
lägger till
plockar bort
skrattar åt saker
förvånas över saker
enda oron är
att någon kommer hit och stör
jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv "


" I det allra största ljuset
står jag
och i min skugga ser jag nåden
tror jag
så nära vinna och förlora
är man
och jag har överlevt det här

och järnet böjde sig för vinden
motfall
jag borrar blod i den här årsringen
av metall
men ögonblickets mjuka mörker
säger
jag har överlevt det här !"


Eva Dahlgren/
Bob Hund och Det allra största ljuset från skivan Snö

Arkitektur del 2... John Lautner

En annan dimension av väggar och tak.

JulStök

Igår skrattade jag.
Konstant i nästan 3 timmar och som Mac ägare definitivt extra högt och länge.
Idag levde glädjen kvar.
Sitt stilla liv i kroppen när jag pulsade runt min runda i det Stora Vita.
Där tänkte jag att nu vill jag att det ska vara nog. Finito med Sjukdomen.
Imorgon är en annandag.
Där kirurger ska inspektera sina ärr och klämma på det Andra bröstet för att försöka utröna om det också har skenat iväg i celldelningskaos.
Till skillnad från Eddie måste jag tro. På Gud eller typ något som lovar att allt kommer att bli bra. 
Hur det än går. 

Eddie Izzard

Nutida galej

På väg till lite skratterapi i form av Eddie Izzard tänker jag att nu har jag det.
Förmågan att leva mer i nuet och mindre i osäkra framtider.
För jag kunde ha valt att ligga i sängen och tänka tankar om den omedelbara framtidens nya tester av nya knölar.
Måndag är sen. Nu är nu.

Förverkligande

I natt jag drömde.
Att jag i ett väldigt intrikat scenario, som på nåt sätt kretsade runt Barack Obama, dansade tillsammans med andra i ett gemensamt totalt flow. I en lyckokänsla som var lika total.
Tillsammans, dans och lycka var drömmens essens.
En sådan stark och uppslukande Positiv känsla har jag aldrig upplevt i mitt liv.
Varje gång jag ser hans namn eller läser det här inlägget om och om igen, ska jag försöka komma ihåg den där känslan och de 3 benen den stod på.
För nu är det min livsuppgift att hitta dess match i en ny vardag.

I väntans tider

En söndag.
3 timmar med Killinggänget på Dramatens Stora Scen.
Kul. Riktigt roligt till och med första halvlek. Sen blev det lite skolpjäsvarning när humorn skulle fördjupas och de Oroliga undertexterna skulle gestaltas på ett seriöst Teatervis.
Funkade inte. Och mina tankar gled iväg.
Till fantasier om Henrik Schyffert. Osedliga sådana. 
Och sen till den på cellnivå förborgade ovissheten om min framtid.
Och skrattet kom inte tillbaka.
Även fast vi efteråt åtnjöt Östermalmsk dyrbra mat och vin på klassiskt medelklasskulturkoftamässigtvis