Igår skrattade jag.
Konstant i nästan 3 timmar och som Mac ägare definitivt extra högt och länge.
Idag levde glädjen kvar.
Sitt stilla liv i kroppen när jag pulsade runt min runda i det Stora Vita.
Där tänkte jag att nu vill jag att det ska vara nog. Finito med Sjukdomen.
Imorgon är en annandag.
Där kirurger ska inspektera sina ärr och klämma på det Andra bröstet för att försöka utröna om det också har skenat iväg i celldelningskaos.
Till skillnad från Eddie måste jag tro. På Gud eller typ något som lovar att allt kommer att bli bra.
Hur det än går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar