Ibland känner man sig inte behandlad som man ska bli

New battlescars

Operation. Igen.
Hjärnans tankevindlingar är under rätt bra kontroll.
Men kroppen låter och larmar. Den minns.
För att citera en ny helt underbar empatisk medsyster-
det handlar om
antal smällar per ytenhet
antal smällar per tidsenhet
Så sant. Nu letar jag djupt efter kraften att svinga upp.
Så där som leksaksgubben man petar ner men som alltid studsar upp igen.
Mitt tack och min kärlek till er som vandrar bi på min snåriga väg är lika enkelt som stort.

Only in America

Skulle ju inte ha någon TV.
Skulle vara i helande tystnad. I böcker skrivna av de med levd visdom. I helande meditation.
Nähä.Vad hände?
Har hamnat i boxberoendet igen. Påminner tyvärr alldeles för mycket om cellgiftstiden.
Men där i den cheesiga amerikanska" Brothers and Sisters" världen har de allt jag aldrig haft.
Stor familj där allt flödar fram och tillbaka.
Kommunikation, kärlek och livet.
Alla säger allt. Öppet och rakt och tittar varandra i ögonen. Sen vill de alltid förlåta.
Jaja. Sen finns det ju den där om Törnrosa oxså.

Tankarnas verklighet

Nu har jag allt. Universum har svarat precist på gamla och nya tankar, önskningar och energier.
En gång bad jag om att få se total acceptans speglas i någons ögon. Och i dina ömsint milda vänögon ser jag äntligen. Djup äkta villkorslös kärlek.
En gång bad jag om att få bo just här där jag är. I ljus vacker öppen miljö.
En gång bad jag om hela Dig. Nu vågar vi och du finns. Pumpar in kraft, liv och flöde i mig. 
En gång bad jag om att få bli omskakad i grundvalarna så att det som låg längst underst och möglade skulle få vädras ut. Och med det kom alla svaren.
Nu ber jag igen. Om ett fortsatt nytt liv.
Där jag har ett inomkroppsklimat i balanserad flödesrik stressfrihet.
Där varje tanke understödjer. Glädjer. Och i acceptans linjerar egen kraft med livets i givande.
Där formen är hel igen. Och kan bära upp det nyfödda.

Smaksatt

 Jonas Gardell igen.

"Det sägs att anledningen till att dagens tomater inte smakar så mycket är att tomatforskningen så framgångsrikt räknat ut exakt hur mycket sol, vatten och skydd en tomat behöver.
Tomaterna riskerar inte att få för mycket vatten eller för mycket sol, de skyddas mot frosten och mot vinden och insekter och allt som skulle kunna göra illa tomaterna – med följden att de inte smakar något längre.
Det som ger tomaten dess smak lär vara just en plötslig frostnatt, någon dags torka, en vind som nästan tvingade tomatplantan på fall, det lär frigöra ämnen i tomaten som gör att den får karaktär och personlighet.
Jag tänker inte säga att människan är som en tomat, för det är för banalt, ni får tänka det själva.
Men så är det: Människan är som en tomat.
Det måste finnas sprickor för att omvärlden på gott och ont skall kunna sippra in.
Det är genom våra sprickor Gud kan sippra in."

Jajamensan. Precis vad som hänt.

Ibland känner man sig som om det bara är ens mamma som kan älska en

Loveletter

En bättre dag

Där ute på min vackra del av Mälarens is tänkte jag bara flöde, frisk och mirakel.
Hela tiden. När jag inte bara var ett med underbar sol.
Nu ska jag leta hund.

Olika sanningar

I min nya föresats att skratta minst en gång per dag, för att kanske balansera Niagrafallen av gråt något, läste jag detta.

"En av mina bästa vänner har just fått en iPhone.
Hon är alltid så (relativt) först med det sista.
Lite ungefär som att åka Vasaloppet och tillhöra startgrupp åtta.
Det gjorde Mark när han åkte Vasaloppet.
Det var han, de lama och de lytta.
Det fanns inte mycket mänsklig stolthet där.
Startskottet gick ungefär samtidigt som de första åkarna kom i mål.
Nu smsar min vän konstiga och icke-existerande ord till mig.
Sedan skickar hon ett ”ber om ursäkt-sms” om att hon håller på att bli GALEN på de pyttesmå knapparna.
Jag svarar: ”Världen är grym mot oss med feta fingrar!”
Jag känner att jag just uttryckte en av de eviga sanningarna.
Min vän svarar att hon bara inte visste hur grym.
Jag svarar: ”Gråt inte, syster, twittra!”

Världen är grym mot oss med feta fingrar! Man borde kanske tatuera det någonstans."

Jonas Gardell
Förstås.

Selflove

Jag har blivit smått knäpp. Jag hör röster.
Näää. Mest en.
Någon slags salig blandning mellan Dr. Phil, älskande vänner och helande sageskvinnor. Och Gud.
När jag återigen ramlar.
Ner i avgrundsdjupatankehål, som jag försöker och försöker kryssa mellan på vingliga ben och insikter.
Eller när de alldeles automatiska negativa tanketrasslet är där. Igen.
Eller när kroppen inte är hungrig och bara vill kura.
Då kommer hon. Håller min tunna hand. Och släpper inte.
Talar i lugn äkta varm kärlek till mig. Med självklar logik för mig.
Våga släpp nedärvd orossorg och Tro istället.
Tänk det! Skriv det! Så att det står i eldskrift. För universum att svara på.
VI SKA ÖVERLEVA DET HÄR!
Hon och jag. Alltid tillsammans i evig kärlek.

Ingen återvändo

Försökte skapa ett äkta Möte och få tillbaka förtroendet för dem med Knivarna.
Gick väl sisådär.
Människor som ska skära i andra människor är märkligt avstängda.
Det är ett heligt jobb de har. Att Skära i levande personer är ju hur stort som helst.
Och borde skapa en oerhörd respekt och empati för den människan som måste utsättas för detta övergrepp mot all kroppslig integritet.
Men nix. Bara en vägran att personalisera och en vilja att hålla sig kvar i det tekniska.
Innan var jag lugn. Och hade bestämt mig för att sluta kämpa emot tingens gång.
Försöker stanna i" "Dancing with the actuality of things".
När det bestämdes att det under operationens gång ska avgöras, genom en snabbanalys av min utplockade deformerade äggstock, om det återigen är amoklöpande celler, och om så är fallet forsätta och plocka ut i princip hela kvinnliga innandömet och halva magen, blev jag rädd igen.
Rädd för den värsta stunden i mitt liv.
När jag vaknar upp ur narkosen och sekunderna innan hjärnan tar in genom sårens och smärtans omfattning det kroppen redan vet.

Ode till dig

I helgen samspelade vi. I underbar vintersymfoni.
Sen gav du mig ännu en fantastisk gåva. Genom att bara finnas där i modig spegling.
Och visade mig att det är ok. Att sätta de där livsviktiga gränserna.
Därför kommer jag nu ge mig den viktigaste medicinen av dem alla.
Att måla upp mig själv i all tydlighet,  lägga ansvaret där det hör hemma och dra linjen här i livets oändliga sand.
The melody of the freed spirit.

Besk amerikansk medicin?!

I den avstängda TV:ns välsignade tystnad var det plocka -en av alla gamla självhjälpsböcker ur hyllan och se vilken relevans den har för dig just nu-dag.
Med mild förvåning såg jag den jobbigt grinnande Amerikanska tell it like it is-Dr. Phil på omslaget.
Livstrategier stod det oxså.
" Du är ansvarig för alla situationer du befinner dig i i livet. Du gör det som fungerar och som du får någon form av belöning för på ett medvetet eller omedvetet plan. Vi lär människor hur de ska behandla oss."
Jahaja.
Även för livshotande sjukdomar, män av ursprungsfamilj och av nyare slag som inte finns där Egentligen, annat än för sina egna alldeles självklara behov och för vänner av både ädel och lättare valör som Inte ringer???
Tjoff. Där satt den.