Bön om en framtid

Jag vill. Jag vill. Jag vill allt som Eva sjunger om.
Jag vill ha en rofylld morgondag i min vackra ensamhet där jag kan nynna med och veta.


" Jag går runt i mina rum
tittar på saker
upptäcker saker
lägger till
plockar bort
skrattar åt saker
förvånas över saker
enda oron är
att någon kommer hit och stör
jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv "


" I det allra största ljuset
står jag
och i min skugga ser jag nåden
tror jag
så nära vinna och förlora
är man
och jag har överlevt det här

och järnet böjde sig för vinden
motfall
jag borrar blod i den här årsringen
av metall
men ögonblickets mjuka mörker
säger
jag har överlevt det här !"


Eva Dahlgren/
Bob Hund och Det allra största ljuset från skivan Snö

Arkitektur del 2... John Lautner

En annan dimension av väggar och tak.

JulStök

Igår skrattade jag.
Konstant i nästan 3 timmar och som Mac ägare definitivt extra högt och länge.
Idag levde glädjen kvar.
Sitt stilla liv i kroppen när jag pulsade runt min runda i det Stora Vita.
Där tänkte jag att nu vill jag att det ska vara nog. Finito med Sjukdomen.
Imorgon är en annandag.
Där kirurger ska inspektera sina ärr och klämma på det Andra bröstet för att försöka utröna om det också har skenat iväg i celldelningskaos.
Till skillnad från Eddie måste jag tro. På Gud eller typ något som lovar att allt kommer att bli bra. 
Hur det än går. 

Eddie Izzard

Nutida galej

På väg till lite skratterapi i form av Eddie Izzard tänker jag att nu har jag det.
Förmågan att leva mer i nuet och mindre i osäkra framtider.
För jag kunde ha valt att ligga i sängen och tänka tankar om den omedelbara framtidens nya tester av nya knölar.
Måndag är sen. Nu är nu.

Förverkligande

I natt jag drömde.
Att jag i ett väldigt intrikat scenario, som på nåt sätt kretsade runt Barack Obama, dansade tillsammans med andra i ett gemensamt totalt flow. I en lyckokänsla som var lika total.
Tillsammans, dans och lycka var drömmens essens.
En sådan stark och uppslukande Positiv känsla har jag aldrig upplevt i mitt liv.
Varje gång jag ser hans namn eller läser det här inlägget om och om igen, ska jag försöka komma ihåg den där känslan och de 3 benen den stod på.
För nu är det min livsuppgift att hitta dess match i en ny vardag.

I väntans tider

En söndag.
3 timmar med Killinggänget på Dramatens Stora Scen.
Kul. Riktigt roligt till och med första halvlek. Sen blev det lite skolpjäsvarning när humorn skulle fördjupas och de Oroliga undertexterna skulle gestaltas på ett seriöst Teatervis.
Funkade inte. Och mina tankar gled iväg.
Till fantasier om Henrik Schyffert. Osedliga sådana. 
Och sen till den på cellnivå förborgade ovissheten om min framtid.
Och skrattet kom inte tillbaka.
Även fast vi efteråt åtnjöt Östermalmsk dyrbra mat och vin på klassiskt medelklasskulturkoftamässigtvis

Statistiken talar högt

Tänk att det nu finns bevis på min övertygelse om att vi mår bättre av att finnas där för varandra på både mellanmänskligt och på ett samhälleligt plan.
Om nu bara de rödgröna kan använda det här rätt och se till att sopa mattan med borgarna nästa år så kan vi kanske rädda det kloka gamla socialdemokratiska folkhemsbygget.
Att läsa Johan Ehrenberg och Sten Ljunggrens tell-it-like-it-is-artiklar är lite som klia på ett myggbett. Det gör ont men är skönt samtidigt.
Särskilt denna gör mig galet arg och om möjligt ännu tröttare.

Sakernas tillstånd

Nuförtiden är jag så trött att jag bara fastnar.
I en malande tanke. I långa frusna ögonblick. I sängen, upp till 12 timmar i sträck.
Igenom känslor och händelser flyter vardagen.
Och jag liksom ovanpå den.
Jag köper lägenhet för en massa siffror, målar upp klart annorlunda framtider och samtalar om sjukdomen som om den verkligen är vardagsmat.
Och hoppas på en mjuk landningsplats när verkligheten känns igen.

Tillsammans

Så kom den då till min energiräddning. Stödgruppen.
Vi var 6 kvinnor som äntligen fick dela sina galet omöjliga sjukdomserfarenheter med De som kan förstå de oförståeliga.
Nu förstår jag varför man i den annars så tungamedicininriktade bröstcancerforskningen kommit fram till att de som går i stödgrupp har nästan dubbelt så stor chans att överleva.
Att den absolut bästa onkologläkaren på Karolinska, Thomas Hatschek, dessutom vågade säga "det har gått bra för dig", trots att jag krånglade till hans viktiga forskning genom att hoppa av i sista stund.
Att han även såg och hörde mig och utan minsta invändning skrev remiss på allt jag behövde, har gjort all skillnad i världen.
Nu är jag på banan igen.


Läs även andra bloggares åsikter om stödgrupper bröstcancer, Thomas Hatschek, bloggar om bröstcancer

Ibland känner man sig bara som en dränkt katt

Kroppens visdom

Hela min varelse skriker.
Inte mer såndär sjuk strålning!
Efter friska solstrålar istället.
Inte mer hoptrasslat inre och yttre mörker!
Efter ljus och nyplockade solmogna frukter och grönsaker.
Efter ett ny mer livgivande boplats på jorden?

Bad vibs

Nu är det trasselsuddigt.
På väg hem från mitt dagliga strålvärv var det som att dra ner en rullgardin.
Med en kropp som en urvriden gammal trasa och en hjärnan som går på oroshögvarv, tankad av min totala uppkoppling på de allmänna farsotskrigsrubrikerna, grät jag hela vägen hem, på alla tåg och bussar, utan ork att bry mig ett skvatt om min omgivning.
Och har gjort så ända sen dess.
Borttappat är all meditation, alla mindfulla tankar och all aptit.
Kvar är bara en seg härva av Rädsla och total Trötthet.

Sjukdomsvals

"Dancing with the actuality of things."
Jon Kabat -Zinn
Mindfulness inspiratör

Äntligen...eget krypin!

Snart bor man vid pilen.

Och sitter på den här balkongen.
Njutandes av Mälarens nejder, egna odlade tomater och gott sällskap.

Och tvagar sig i detta badkar.
Oxså med duschutsikt över samma vatten.

Stokholms pärlor...Karlberg

På väg till det stora sjukhuset passeras ju Karlberg.
Där finns mycket smått och gott.
Bland annat Systrarna Andersson Hembageri. Med Stockholms godaste dammsugare. 

Tjena mittbena!?

Nordstan, Göteborg
En tjej ∼18 ska köpa tidningen Faktum – tidskriften för hemlösa.
Faktumförsäljaren: Det var den sista tidningen för idag.
Tjejen: Men vad bra, då kan du gå hem nu!

Tjuvat från tjuvlyssnat

Försiktig optimism

Kanske kommer det snart att kännas som om man inte kämpar i en oändlig uppförsbacke hela tiden.
Besluten är tagna och visualiserade.
Nu får vi se hur de manifesterar sig i min verklighet.

Hålla avståndet

Under cellgiftstiden kunde jag iallafall hasa runt hemma,
alldeles allena, med klart mindre risk för närkontakt med de läskiga baconsjukabacillerna.
Nu, i mitt nya Strålande heltidsjobb, där jag måste transportera mig fram och tillbaka med mer eller mindre hostochsnörvelfullproppade gemensamma färdmedel, för att sen vänta mellan 5 minuter till timmar i dito sjukhusväntrum, är det bara ett galet tvättande och spritande, ett lätt panikartat scannande av dagens folksamlingar efter tecken på utbrott av bacillkaskader, och rena skära böner till Gud, som står mellan mig och H1N1uslingarna.

Psykologi

Gulligt. Och smart. Även om det bara är Modern reklam.

Lägesrapport

En veckas Strålning.
Två hela dagar utan att behöva joja till Karolinska.
Tre biverkningar?;
varma röda öron?, ont i ryggen och förstås den allomfattande tröttheten.

De stora i det lilla

Tre små upp piggningar, trots allt;
De Stora negerbollarna från Cafe Vanilj.
Den enormt vackra blombuketten som slår ut mot mig från köksbordet
TelefonSamtalen från Dig.

Skymd sikt

Nu är det så där igen. Galet osäkert.
Känslan av att hänga totalt löst.
Att tassa på riktigt tunn is.
Eftersom sjukdomen försegår på osynlig cellnivå, utan att ge sig direkt till känna, är det bara känslan kring den som definierar min verklighet.
Tankarna följt av känslorna som avgör om min dag ska bli min eller tappas bort helt i okontrollerbarheten.

Ibland känner man sig som man bara vill bli liten och omhändertagen igen

The power of music

Jag kan lyssna på den tusen miljoner gånger.
"Snö" av Eva Dahlgren
Texterna is to die for. Musiken väver in dem i en stämning som träffar mig direkt i solar plexus.
Och jag blir lika glad som ledsen varje gång.
Nästan alltid kommer fulgråten. Ända inne ifrån märgen, utan några hämningar, rister gråten genom hela mig och tar med sig dåsorg och nuelände.
Efteråt ett märkligt lugn.
Det är bara just hennes kombination av musik och text som så precist kan fånga känslan av mitt liv och med henne kan jag ta in Hela allvaret i mitt nu.
Utan att krakelera helt.

En annan vardag

Åkte pendeltåg. Med ett nytt lila månadskort. I morgonrusningen till och med.
Alla såg ut som jag minns dem. Lagom tröttmosiga med antydan till vinterns kranka blekhet.
Jag fick följa med i normalitetens lämmeltåg ända till Karlberg och St.Eriksplan och kanske även en bit på 3:ans buss. Men efter att Sveriges medicinska elitungdomar gått av vid Karolinska Institutet började sakta avvikningen.
Till min värld. När jag svängde in på CancerVägen till Radiumhemmet var jag definitivt i Utanförskapet igen.
Väl inne i Strålbehandlingsbyggnaden är det bara vi.
Vi med scarfsar, peruker och fjuniga små punkfrissor.
Vi som med olika former av för snabbt delande celler sitter där,  för att invänta att uppladdade joner och elektroner ska skjutas på dessa våra inre fiender.
Några av de snälla Andra, som valt att använda sina yrkesliv för att försöka hjälpa i den här galet motsägelsefulla situationen där vi återigen ska döda delar av oss för att sen återuppstå i en friskare cellform, bjöd upp mig på det stenhårda bordet under den gigantiska kanonen.
En mindre gosig plats som kommer bli min vardag under 5 mörka höstveckor framöver.
Sen var det bara att ligga blixtstilla med händerna fast över huvudet i över en halvtimme.
Medan 3 olika små kvinnor pilade ut och in och ritade med tuschpenna på och runt mitt krigsärriga, silikonöverfyllda f.d bröst, upprepade de mystiska siffrorna 96 och 97 massor av gånger och flyttade på mig någon millimeter hit och dit, detta mellan de dödligt osynliga laser och röntgen strålarna som flög genom rummet.
Det gick ju förstås inte så bra.
Mina armar och händer tvärdomnade bort av syrebrist och började röra på sig alldeles av sig själva.
Varpå en av di små glatt sa; Jaha.. Maria du har rört dig en millimeter så därför måste vi börja om igen.
Utan någon som helst känsel i armregionerna och på vobbliga ben stapplade jag mig 2 timmar senare hemåt igen.
Välkommen, Fredrik och din allians, som vill förvandla det här till ännu en girig verksamhet där man ska heta kund och tjänas pengar på. Sen ifrågasättas om man inte har stannat lite för länge i sitt Utanförskap och kanske skulle behöva chockas tillbaka till de närandes värld igen genom att få ännu mindre pengar och mycket mer oro som grädden på vårt sjukdomsnitlottsmos.
Välkommen att gå en vanlig fredag i mina eccoskor!

Gatans musik

Laddade ner direkt. Låter lite som uteikylan Papa Dee.
Verklig talang.

HBO...igen.

Trodde inte att vampyr temat skulle hålla. Men det gör det. Med råge. Och Du...jag vill verkligen göra Dåliga saker med dig.

Here we go again

Till ytterliggare en ny byggnad i Karolinskas jättelabyrinter.
Med nya empatiskt omhändertagande sjuksköterskor.
Med ännu Större och dyrt avancerade Maskiner.
Med en tredje behandlingsmetod i form av lasrar och strålar i millimeterprecision.
Jajustdet...jag har ju cancer.

Ibland känner man att världen är bra liten

EkoLogiskt

Tisdagens pling på dörren.
Och lådans salladshuvud är som vanligt större än mitt och alldeles jordigt och krispigt.

Datortid

Nu har jag fått in snitsen och vinner bud efter bud på Tradera.
Just nu är det 50-talet som gäller.

Tid för mig

Jag har en lek.
Att i lyssnandet på P1 Radiopsykologen komma med diagnos och svar innan den residerande dito.
Det roliga är att det stämmer varje gång. Jag har precis samma tankebanor som den psykologen.
Även andra skulle jag tro. Jag vet att jag egentligen är född till det yrket.
Då är det bara ett 2.0 högskoleprov, en kraschad ekonomi och 5 års studier med 20 åringar som skiljer mig från den drömmen. Hmmm!
Sen Sjukdomen dök upp har jag blivit mer och mer klar.
I tankarna.
Över energier och känslosmittor.
Jag ser skiljelinjerna men även beröringspunkterna. Vilka beslut som måste tas och vem som äger dem. Framför allt i min älskade ensamhet.
Tid. Där jag får tänka klart och högt.
Tystnad. Eller Min musik.
Avskildhet och gränser från röriga och  besmittade energier.
Nu gäller det bara att de klara tankarna manifesteras i en verklighet. I en ny vardag.
Därför har jag skaffat mig en alldeles egen nygammal Psykolog.
Nu är det Terapi i massor som gäller.

Ny favvo...del 2

Seg och sen som man är har jag precis upptäckt Traderas värld.
Men nu bjuder jag. Och vann just ett coolt bord från 50-talet för 2000 pix.

Ny favvo

Cool, toksnygg och intelligent oxså. Dessutom med en historia och ett djup. Såg henne på TV häromdan och blev lite kär.

Lugnt

Har några veckors respit från Sjukdomen.
Har till och med konsumerat mig tillbaka till viss normalitet.
Behövs ju en ny matchande garderob till det nya spirande fysiska och psykiska.

Alla har vi våra bördor

Now his beauty is more than skin deep.
Peter Jöback berättar.
Och man blir lite kär och är glad för den man som han väljer.

Älskade September

The face of the truth

Jag. Jag. Jag. Jag. Jag. Jag. Jag. Jag. Jag. Jag
Finn 10 fel.
Egoismen har ett ansikte. Mitt. Och det är inte ens ett vackert sådant.

Ur form

Känslorna är överallt samtidigt. Liksom tankarna.
I backlinjen, ständigt i bakgrunden, lirar den molande dova Sorgen i idoga passningar till Rädslan, som har en stark tendens att dribbla bort sig.
I mittfältet har vi bla. Tro, Hopp och Kärlek som ibland lyckas göra små framstötar. Dock är det just nu ytterst få passningar som lyckats nå fram till Acceptansen och Friden som spelar på en helt annan planhalva.

Teardrops keep on falling

Urstarka nästan primitiva känslor drar fram genom ben och märg.
Din vanliga skyddsmekanism, i form av intellektualisering , kommer inte fungera säger Kuratorn.
Du har stora förluster att sörja.
Och kroppen kommer att göra det, vare sig du vill eller inte.
Vila i det! Och gråt!  Säger hon oxså.

Simple Minds -Nu

Musiknostalgin når oanade höjder i höst. U2 missades tyvärr. Inte läge att stå bland 60.000 potentiella Smittospridare.
Men biljetter till Depeche Mode är redan fixade.
Och i min sjukdomsdimma har jag helt missat att gamla favvosarna Simple Minds har rockat på bra. Och för att sluta nostalgicirkeln helt så får man i november återigen stå?! och digga dem i 80-tals plejset Solnahallen?!

Simple Minds - Då

Innan mobilerna

De kallades kameror. Och snygga var de oxså.

Visualisering!

Du!

Gifterna har lämnat kroppen!

Back with a vengeance!
Svartare och tjockare än någonsin på de kulturellt oönskade ställena och grått och bebifjunigt på huvud och ögonbryn/fransar?....
Håret!

Ingen människa Är en ö!

Lost for words

Mer talade ord.
Själv har jag inga just nu. Allt känns lite obeskrivbart.

TaladeOrd

Tjing...det här är ju bara så jag.
Fast med någon annans underbara ordkombinationer.
Ses på Underbara Bar på Östgötagatan!

Friends

Till dig bästa vännen T!
Tack för att du fortfarande, efter över 30 år, finns i mitt liv!

Postoperationsdillande

En uppenbarelseinsikt.
Mitt i smärtstilleknarkdimmorna. I form av ett skönt program med dito konst av likaledes sköna finnar.
Jag kommer nog att forsätta. Tyvärr. Trots lila band på armarna.
Varför inte i en kör i Sumpan istället?!

Operationsdags...igen.

Hit och dit i behandlingsbesluten.
Upp och ned i omgivningen.
In och ut på operationsbordet på St. Göran.
Absurt rörigt just nu.
Tack åter igen. För all visat stöd och kärlek.

Och tänk att sånt här gör folk frivilligt.

Besluten vill inte ta sig.
De ligger precis i utkanten av okoncentrationens trötta förvirrade förnekelsebubbla.
Blir ju inte lättare av att en fjärde Kirurg idag började hinta om att det bästa nog vore en operation med kroppseget material, dvs. flytta upp sitt eget fett, under huden, från magen till brösten.
En fettsugning på köpet liksom. Hmmm!
Klämmandes och vägandes på 250 och 350 ml silikongrunksen hör jag lite svagt utanför bubblan ...
" det kommer att känns som om du har ett främmande föremål i din kropp"
"efter strålningen kommer du behöva göra en ny operation"
"Och det måste vara bestämt tills imorgon annars tar någon annan din operationstid."
Tjena mittbena.
Och jag som bara vill sova. Eller äta choklad.

Ängeln i mitt rum

Kan inte koncentrera mig på besluten om bröstens vara eller inte vara.
Känns som jag vill ha ett helhetsgrepp om kroppens status.
Eller något som helst grepp överhuvudtaget.
Nu går det bara för fort.

Radiodays...del2

I hemmets sjuka vrå lyssnas det på massor av radio.
Nu står det klart.
Heliga familjen av och med Maria Sveland, är riktigt riktigt bra.
Och att de blivit anmälda, och friade, av granskningsnämden gör bara det hela ännu roligare.
Och de som har haft något att säga i allt Sommarpratande var Peter Englund, Morgan Alling, P.O Enqvist, Kristian Luuk, Ann Heberlein, Helena von Zweigbergk och sist, men allra bäst, Petra Mede.

Bionic woman

Lagom ironiskt.
Att jag som alltid varit a naturelle rakt igenom nu ska få silikontuttar.
En mer empatisk variant av Kirurg försökte idag förgäves förklara vad som hänt med de nu utplockade illbattingtumörerna och de plötsligt aktuella plockabortalltoperationerna.
Besluten är galet svåra.
Och bara mina.