Ibland känner man att man kanske har sett för mycket för länge.

Gott och blandat

Nygammalt...del 2

Nygammalt

Kreativ nostalgitrip. Och ganska bra dessutom.

Ögongodis

Jag har faktiskt både betalt TV avgift och för höstterapin Du kan sjunga gospel!?
Den överraskade? snyggingen Lesli Myrthil spelar basket i Solna Vikings.
Precis som jag en gång i tiden.

Ute men ändå inne

Genom tårarna ser jag att det faktiskt fortfarande är blommigt på den sköna balkongen.

Dissociation

Jag vet varför jag älskar träd.
För att de är hela.
Från de fast förankrade rötterna genom den tjocka stammen ut i de långa grenarna. Flödar livskraften som får blad, blommor, äpplen att växa.
Fantastiska skapelser som hänger där längst ut men är förenade.
Är en del av något större.
Visserligen är deras öde att falla av, ner, blåsa bort. Men ändå.
Jag vet varför jag är djupt sorgsen.
Cancern är en ohygglig manifestation.
Av splittringen. Den ständigt allomfattande olagade revan som uppstod.
Förut var jag. Och på andra sidan glasväggen. Dem.
Men nu är tudelningen i Mig.
Och allt hänger löst.
Relationer.Vetskapen.
Jag.

Den andres blick

I want to be with those who know secret things or else alone.  

A person isn't who they are during the last conversation you had with them - they're who they've been throughout your whole relationship.

More belongs to marriage than four legs in a bed.

//Rainer Maria Rilke

Reklamavbrott

Bland alla dessa budskap om allt vi ska köpa är en del faktiskt riktigt fyndiga.
Och god är den oxså.

Radiodag

 

Lyssnade på nedladdade ipodradioprogram halva dagen. Och vips.
Livet och Döden
Min kopp te.
Helt i linje med min nya mer äkta verklighet där jag vill mer. Fördjupa. Och mötas.
Och bli lika självklart sedd och hörd som man ska bli.

Soffterapi

Redan förra säsongen var bäst.
Under sommaren avhandlades både cancer,panikångest och 40+ kvinnor utan män och barn.
Men hallå. Kunde det vara mer min bakgård.

Youtubekväll

Jomenvisst!

Faktiskt håller de fortfarande.
Barnsligt förtjust i och märkligt upplivad av dessa björnar.

Love

Vi som vill odla god mylla.
Att rotas och flätas samman i.
För att tillsammans bära.
Vi accepterar fascinerat er som flyger.
I fri himmel.
Från vacker blomma till nästa.
I skön pollinering.

But we got a whole lot of dirt going on between us.

Dansarna-del 3!

Mumma!
Wish I was her.

Dansarna-igen!

TVdag

Amerikanskt så det förslår. Men ändå. Mycket bättre än det mesta i samma stil.
Framför allt för att det är lite äldre och mognare människor som tjatar på de yngre. Att våga fördjupa, visa sig själva och därmed dansa mer äkta. Coolt för att vara ett så utpräglat tonårsprogram.
Jag älskar det. Och önskar jag var lite yngre. Och mycket piggare med mer dans i benen.

Stockholms pärlor...hårfint

www.ecohair.se

Om man inte vill färga sig med uschliga kemikalier kan man gå till Södra Agnegatan och få en massa örter i både hår och te.

Nya dansskor

Ny mysgullig favvo.
Önskar man hade några såna stencoola snubbar som blåste loss till min dagliga hemmadans.

Back in business

Nu jobbas det. Igen.
Visserligen bara 2 timmar om dagen men med exakt samma skrattande med samma urgulliga människor.
Terapi i massor.
Sen att det är hela havet stormar på alla kontorsstolar och ingen som vet vad jag ska bidra med, det gör faktiskt inget.
Det är verkligen bara en bra dag i taget. Och att hålla linjen att bara göra en sak åt gången som gäller.
Men ryggmärgsreflexerna att svara på allt åt alla och samtidigt tänka 3 led framåt sitter i.
Och dyrt blir det. Har glömt bort hur hutlösa priserna är på Sveriges Centralstation.
Och nya kläder och ny ekologiskt örtfärgad frisyr måste man ju ha. Plötsligt är sparkapitalen lite på rull.
Vill inte.Vill inte. Vill inte gå tillbaka till oreflekterad sinnesslö konsumtion för att fylla tid.
Men vips. Senaste är ytterligare några boxar att riva av.
Sen att inköpet "Rick and Steve- the Happiest Gay Couple in the world" är bland det roligaste jag sett på länge får väl räknas som genuin skratterapi då.

Eric - precis som vanligt!

Ibland känner man att ens gamla jobb är lite under attack

Ibland känner man sig lite tillplattad

Nygamla spår

Tack Marie för dessa vackra och roliga bilder från vår vardag!
Nästa vecka är jag där.
Igen.

Tavlor utan ram

Sjungades högt och tydligt med min Eva tänker jag att jag nog ska försöka vara med i nästa vecka.
Den Stolta.
Kanske lite försiktigt så där i början.
Men med alldeles toköppna ögon, hjärta och med en önskan om meeting of minds.
På en annan nivå.

"Att blåsa syre på mitt hjärta så det som brinner ska brinna mer..."
Syre och Eld
Eva Dahlgren

New way of life

Nu när de rätta Besken kommit och jag ska definiera mig som Frisk har orden och tankarna liksom tagit lite slut.
Dagar går utan att jag Känner och Funderar så mycket.
Sprillans nytt. Och skört. Det här att bara Leva utan att fundera på hur.
Imorgon ska det växtfärgas hår. Och åkas pendeltåg in till den större staden.
Vilket faktiskt inte har hänt på ett antal för många månader.
Sen ska jag hem till Dig.
Och cirkeln är sluten.

Sådetsa!

Stundar 2 veckor av undersökningskaos.
Igen.
Sen kommer Beskeden.
Jag ska, ska, ska överleva den här skiten!!!

Rå energi

Det enda som hjälper.
Mot den galna tröttheten.
En stund.
Och som vanligt tänker jag på Dig.
This is the melody of us.

Håret...en odysse

Före.

Under.

Efter.


I det 100:de inlägget i tjötandet om denna min allomfattande sjukdom kan man bl.a notera bakgrundsbytet.
Som oxså innebär före och efter en relation.
Och den långtidssjukskrivnes typiskt obäddade säng.
Och en hund i tyg, från Ikea med namnet Gosig, men som egentligen borde vara riktig.
Men håret kom tillbaka.
Lite tunnare och mycket gråare.

Ibland känner man sig lite mindre säker på sin och andras framtid

Livsfrågor

Hur gör man?
De utbildade säger att för att komma över livshotande trauman ska man bearbeta.
Helst i ord, bilder och genom kroppen.
Det finns till och med en ny majsig terapi;

" Ögonterapi är en relativt ny terapiform som nu erövrar terapivärlden. Genom medvetna specifika ögonrörelser når man den plats där allt kopplat till problemet/känslan du söker för finns lagrat.
Det som är speciellt med EMDR är att metoden tycks påverka den informationsprocess i hjärnan som har funktionen att bearbeta upprörande händelser. Positiva känslor aktiveras samtidigt som det traumatiska minnet och då kan det bli en utsläckning av den negativa reaktionen. Det gör att rädslan kan bearbetas klart för att därefter upphöra.
Ögonrörelserna är jätteviktiga, eftersom de bidrar till att man slappnar av och därmed blir mer mottaglig för att nå känslor som blivit låsta i hjärnans informationssystem. Det fungerar lite som hypnos, men i korta små omgångar."

Så att man kan komma till det stadiet där kropp och knopp slappnar av och verkligen förstår att det hela är över.
Att man har klarat sig. Och är trygg igen.
Men om man inte vet. Att livsfaran inte finns där längre.
Om man måste leva med att sin egen kropp helt plötsligt kan vilja ta livet av sig själv.
Igen.

Trötthetens orsaker

Den kommer pö om pö.
Hela Insikten om den där enkla meningen.
Maria; du har bröstcancer.
Yttrad för nästan 1.5 år sen, gick den in, men sen rikoschetterade den snabbt ut och har liksom svävat. Någonstans precis på kanten till mitt medvetande.
För vad som sen hände blev ju bara vardag.
Att droppa i sig gifter, att skära bort kroppsdelar hit och dit, att stråla.
Fortfarande har jag ingen som helst aning vad det där stora maskinerna, som lät precis som bläckstråleskrivare, egentligen gjorde med min kropp.
Igår skakade det loss rätt ordentligt.
Ända djupt inifrån mellangärdet rister det fram i våg efter våg.
Det är bara att hänga med. Och gråta. Gråta som jag aldrig gjort förut.
Men säkert kommer göra igen.

Bakslag

Jahaja.
Försökte våga leva lite.
Vips. Den förbannade förlamande obeskrivbara Tröttheten. Rakt i solar plexus.
Igen.
Hjälp.

Ibland känner man att tiga kanske verkligen är guld

Ibland känner man att man kanske Ser lite dåligt

Mellanmänsklighetsbryderier

Lite mer sisu och lite mindre gnällig yrsel nu.
Tyvärr är jag nog rätt själviskt yvig.
I den totala understimulansens eftermäle kommer kommunikationsbehovet.
På alla plan. Med alla.
Och behovet att fördjupa och verkligen Se.
Som en urkraft. Sprunget ur snuddandet vid slutet. Och hand i hand med hoppet.
Kan dock vara så att jag pratar sönder.
Sånt som är nytt, lite skört och som kanske handlar mer om kroppsspråk.
It´s a fine line between Love and...
Kram

Ibland känner man att man kanske bor i ett rätt tråkigt hus

Ibland känner man att man borde vara lite mer okonventionell

Yttepyttesteg framåt?

Nya vårblad
tvekar inte inför sitt öde
falla och förmultna


Tog mig i hampan och steg närmare livet idag.
Vågade planera lite för en roligare framtid.
Söp in lite gamla trygga välkända dofter och konturer.
Förenormaliteten må ha varit en chimär. Men den slår lätt Efterkaosets ångest.
För när det nu, ur dessa galna tider, inte steg någon sprillans ny urstarkt målmedvetet evalverad Maria, utan bara ett vilset knytt, så får väl kartan ritas om.
Igen.

The price of survival

Känner mig som ett fysiskt och psykiskt kalhygge.
Tjingeling.
Vad var väl ett bröst hit och dit. Tunt grått hår kan man väl leva med.
Och det blir ju inga barn så en stock mer eller mindre gör väl varken till eller från.
Nej. Fan heller.
Jävla helvetes förbannade skitsjukdom.
Som har gjort mig till en hjärnslö, tärd och ful Man.

Alldeles egna

Vårrusiga björkar
slår ont ut sina knoppar
vackert men snuvigt


Vindars bestämdhet
rensar bort och tar fram
naturlig terapi


Vattnets vågor
andas naturligt in och ut
otänkbart självklart

Ibland känner man att man önskar att livet vore lite enklare

Bakom mina fönster

Hemmet börjar äntligen reflektera mig.
Konsten, böckerna och musiken står där.
Visserligen på någon annans erbarmligt beiga tapeter. Men projektet måla blågrönt är alldeles för stort just nu.
Alla skyddsänglar är uppsatta.
Och varje kväll ligger jag i sängen och tittar ut över vattnet och är.
Försöker att inte tänka på farlighetsgraden i Varför.
Yrseln, som gör att jag hela tiden vill hålla handen på något eller någon, att hjärnan hela tiden ligger ett snäpp Efter, och att om jag ska lyssna på något annat än fåglarnas lätt hysteriska vårkvitter så är det en sak för mycket att ta in.
Ibland är jag bara tacksam.
Att jag inte bor på Hornsgatan. Utan att det verkligen är helande träd och ursprungligt vågigt vatten som möter min blick varje dag.
Att jag har en Familj nu. Som sluter samman och lyftande stödjer.
Att Du fortfarande ser min kvinnlighet. Trots det stympade och hormonröran.
Men oftast är jag tyvärr mest gråtigt Trött, rädd och ensam.
Iallafall.

Verkligt ålderstigna

Det är något med träd.
På mina dagliga promenader brukar jag smyga fram.
Till det absolut vackraste av dem alla.
Och sitta med ryggen mot det. Eller vila kinden mot de beständigt rotade trygga.
Och så struntar jag i de med hundarna tittar konstigt.

Långsam vals

Frisk. Sjuk. Frisk. Sjuk. Frisk. Sjuk??
FRISK!!
Tillvaron gungar. 
I takt med Den Ännu Större Trötthetens brollor Yrseln och Det Extremt Låga Blodtrycket.
Samtidigt som storasyster Den Totala Mentala Ledan lurar runt de exakt samma hörn och väggar man glor på varje dag.
Min oklart skadade men tydligt tokunderstimulerade hjärna vill saker. Massa.
Men den galet påpucklade kroppen säger NEJ!
Eftersom det vore ett skämt att kalla detta för trötthet finns det ett vackert utländskt ord.
Fatigue.
Ingen sömn och ingen vila är nog.
Det enda som lindrar är att sitta i en tyst skog invid det älskade Trädet eller när Du är här och jag dras med i Flödet.

Haiku-treraders terapi

Västerländsk haiku:
1. Kan bestå av 5-7-5 stavelser på tre rader, men kan även vara fri från stavelseräkning. 

Helst uppdelad på tre rader.
2. Bör innehålla ett årstidsangivande uttryck.
3. Bör också vara indelad i två hälfter för att förstärka överraskningseffekten.

För haiku oavsett språk gäller:
Den är inte sentimental
Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
Den ska vara fåordig och undvika upprepningar
Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
Den ska undvika alltför starka adjektiv
Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga 

Formen bör underordnas det poetiska innehållet

Mitt eget första lilla försök: 

Värmande vårljus

Likt umbärandets mörker

Tar fram essensen

Någon annans briljanta:

Burning log

All of its years

Into sparks

Ibland känner man sig som om man är för liten för världen

Ibland känner man sig inte behandlad som man ska bli

New battlescars

Operation. Igen.
Hjärnans tankevindlingar är under rätt bra kontroll.
Men kroppen låter och larmar. Den minns.
För att citera en ny helt underbar empatisk medsyster-
det handlar om
antal smällar per ytenhet
antal smällar per tidsenhet
Så sant. Nu letar jag djupt efter kraften att svinga upp.
Så där som leksaksgubben man petar ner men som alltid studsar upp igen.
Mitt tack och min kärlek till er som vandrar bi på min snåriga väg är lika enkelt som stort.

Only in America

Skulle ju inte ha någon TV.
Skulle vara i helande tystnad. I böcker skrivna av de med levd visdom. I helande meditation.
Nähä.Vad hände?
Har hamnat i boxberoendet igen. Påminner tyvärr alldeles för mycket om cellgiftstiden.
Men där i den cheesiga amerikanska" Brothers and Sisters" världen har de allt jag aldrig haft.
Stor familj där allt flödar fram och tillbaka.
Kommunikation, kärlek och livet.
Alla säger allt. Öppet och rakt och tittar varandra i ögonen. Sen vill de alltid förlåta.
Jaja. Sen finns det ju den där om Törnrosa oxså.

Tankarnas verklighet

Nu har jag allt. Universum har svarat precist på gamla och nya tankar, önskningar och energier.
En gång bad jag om att få se total acceptans speglas i någons ögon. Och i dina ömsint milda vänögon ser jag äntligen. Djup äkta villkorslös kärlek.
En gång bad jag om att få bo just här där jag är. I ljus vacker öppen miljö.
En gång bad jag om hela Dig. Nu vågar vi och du finns. Pumpar in kraft, liv och flöde i mig. 
En gång bad jag om att få bli omskakad i grundvalarna så att det som låg längst underst och möglade skulle få vädras ut. Och med det kom alla svaren.
Nu ber jag igen. Om ett fortsatt nytt liv.
Där jag har ett inomkroppsklimat i balanserad flödesrik stressfrihet.
Där varje tanke understödjer. Glädjer. Och i acceptans linjerar egen kraft med livets i givande.
Där formen är hel igen. Och kan bära upp det nyfödda.

Smaksatt

 Jonas Gardell igen.

"Det sägs att anledningen till att dagens tomater inte smakar så mycket är att tomatforskningen så framgångsrikt räknat ut exakt hur mycket sol, vatten och skydd en tomat behöver.
Tomaterna riskerar inte att få för mycket vatten eller för mycket sol, de skyddas mot frosten och mot vinden och insekter och allt som skulle kunna göra illa tomaterna – med följden att de inte smakar något längre.
Det som ger tomaten dess smak lär vara just en plötslig frostnatt, någon dags torka, en vind som nästan tvingade tomatplantan på fall, det lär frigöra ämnen i tomaten som gör att den får karaktär och personlighet.
Jag tänker inte säga att människan är som en tomat, för det är för banalt, ni får tänka det själva.
Men så är det: Människan är som en tomat.
Det måste finnas sprickor för att omvärlden på gott och ont skall kunna sippra in.
Det är genom våra sprickor Gud kan sippra in."

Jajamensan. Precis vad som hänt.

Ibland känner man sig som om det bara är ens mamma som kan älska en

Loveletter

En bättre dag

Där ute på min vackra del av Mälarens is tänkte jag bara flöde, frisk och mirakel.
Hela tiden. När jag inte bara var ett med underbar sol.
Nu ska jag leta hund.

Olika sanningar

I min nya föresats att skratta minst en gång per dag, för att kanske balansera Niagrafallen av gråt något, läste jag detta.

"En av mina bästa vänner har just fått en iPhone.
Hon är alltid så (relativt) först med det sista.
Lite ungefär som att åka Vasaloppet och tillhöra startgrupp åtta.
Det gjorde Mark när han åkte Vasaloppet.
Det var han, de lama och de lytta.
Det fanns inte mycket mänsklig stolthet där.
Startskottet gick ungefär samtidigt som de första åkarna kom i mål.
Nu smsar min vän konstiga och icke-existerande ord till mig.
Sedan skickar hon ett ”ber om ursäkt-sms” om att hon håller på att bli GALEN på de pyttesmå knapparna.
Jag svarar: ”Världen är grym mot oss med feta fingrar!”
Jag känner att jag just uttryckte en av de eviga sanningarna.
Min vän svarar att hon bara inte visste hur grym.
Jag svarar: ”Gråt inte, syster, twittra!”

Världen är grym mot oss med feta fingrar! Man borde kanske tatuera det någonstans."

Jonas Gardell
Förstås.

Selflove

Jag har blivit smått knäpp. Jag hör röster.
Näää. Mest en.
Någon slags salig blandning mellan Dr. Phil, älskande vänner och helande sageskvinnor. Och Gud.
När jag återigen ramlar.
Ner i avgrundsdjupatankehål, som jag försöker och försöker kryssa mellan på vingliga ben och insikter.
Eller när de alldeles automatiska negativa tanketrasslet är där. Igen.
Eller när kroppen inte är hungrig och bara vill kura.
Då kommer hon. Håller min tunna hand. Och släpper inte.
Talar i lugn äkta varm kärlek till mig. Med självklar logik för mig.
Våga släpp nedärvd orossorg och Tro istället.
Tänk det! Skriv det! Så att det står i eldskrift. För universum att svara på.
VI SKA ÖVERLEVA DET HÄR!
Hon och jag. Alltid tillsammans i evig kärlek.

Ingen återvändo

Försökte skapa ett äkta Möte och få tillbaka förtroendet för dem med Knivarna.
Gick väl sisådär.
Människor som ska skära i andra människor är märkligt avstängda.
Det är ett heligt jobb de har. Att Skära i levande personer är ju hur stort som helst.
Och borde skapa en oerhörd respekt och empati för den människan som måste utsättas för detta övergrepp mot all kroppslig integritet.
Men nix. Bara en vägran att personalisera och en vilja att hålla sig kvar i det tekniska.
Innan var jag lugn. Och hade bestämt mig för att sluta kämpa emot tingens gång.
Försöker stanna i" "Dancing with the actuality of things".
När det bestämdes att det under operationens gång ska avgöras, genom en snabbanalys av min utplockade deformerade äggstock, om det återigen är amoklöpande celler, och om så är fallet forsätta och plocka ut i princip hela kvinnliga innandömet och halva magen, blev jag rädd igen.
Rädd för den värsta stunden i mitt liv.
När jag vaknar upp ur narkosen och sekunderna innan hjärnan tar in genom sårens och smärtans omfattning det kroppen redan vet.

Ode till dig

I helgen samspelade vi. I underbar vintersymfoni.
Sen gav du mig ännu en fantastisk gåva. Genom att bara finnas där i modig spegling.
Och visade mig att det är ok. Att sätta de där livsviktiga gränserna.
Därför kommer jag nu ge mig den viktigaste medicinen av dem alla.
Att måla upp mig själv i all tydlighet,  lägga ansvaret där det hör hemma och dra linjen här i livets oändliga sand.
The melody of the freed spirit.

Besk amerikansk medicin?!

I den avstängda TV:ns välsignade tystnad var det plocka -en av alla gamla självhjälpsböcker ur hyllan och se vilken relevans den har för dig just nu-dag.
Med mild förvåning såg jag den jobbigt grinnande Amerikanska tell it like it is-Dr. Phil på omslaget.
Livstrategier stod det oxså.
" Du är ansvarig för alla situationer du befinner dig i i livet. Du gör det som fungerar och som du får någon form av belöning för på ett medvetet eller omedvetet plan. Vi lär människor hur de ska behandla oss."
Jahaja.
Även för livshotande sjukdomar, män av ursprungsfamilj och av nyare slag som inte finns där Egentligen, annat än för sina egna alldeles självklara behov och för vänner av både ädel och lättare valör som Inte ringer???
Tjoff. Där satt den.

Baronessan av Sorg

I´m living and breathing a totally unknown air of reality.
Varje tanke är delad i två scenarier av ytterlig verklighet
I en har jag ännu en ny cancerform.
Och med den, efter ett år av att utsatthet, kroppens insikt vad det innebär. Genom massiv trötthet och vilja att dra ihop sig i krampaktig fosterställning och bara stänga ute.
I den andra tanken är jag bröstcancerfri och ska bara genomgå en relativt vanlig säkerhetsrutinoperation som kommer avlöpa galant och som jag kommer skutta upp från och in i tillvaro utan sjuk som prefix.
Och när jag tittar på, alltid utifrån, de Andras facebooksvärldar är det bara känslan av återupplevd riktig existentiell Ensamhet som fyller upp min lilla förkrympta värld.