Den kommer pö om pö.
Hela Insikten om den där enkla meningen.
Maria; du har bröstcancer.
Yttrad för nästan 1.5 år sen, gick den in, men sen rikoschetterade den snabbt ut och har liksom svävat. Någonstans precis på kanten till mitt medvetande.
För vad som sen hände blev ju bara vardag.
Att droppa i sig gifter, att skära bort kroppsdelar hit och dit, att stråla.
Fortfarande har jag ingen som helst aning vad det där stora maskinerna, som lät precis som bläckstråleskrivare, egentligen gjorde med min kropp.
Igår skakade det loss rätt ordentligt.
Ända djupt inifrån mellangärdet rister det fram i våg efter våg.
Det är bara att hänga med. Och gråta. Gråta som jag aldrig gjort förut.
Men säkert kommer göra igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar