En nya Hemsida att residera på ett tag.

US vs EU

Ibland känner man att man bara vill vara någonannanstans

Ja tack!

Inspire me, now!
Gör det som den heter!!

Konstumism

Slösurfade bort lite av ännu en hoppplös gråjämntjock dag och hittade lite roliga sidor där bla. dessa kreativa dojjor fanns.
Med risk för att sko mig lite utanför min lämpliga ålder kommer jag absolut köpa dem när de står där i en butik nära mig.

Mer film

Äntligen! Årets bästa festivalfilm.
Tokyo! av Michel Gondry, Leos Carax och Joon Ho Bong
Fantasifull och annorlunda påminde den om de filmer man såg mer av på 90-talets festivaler.
De senaste åren har det tyvärr varit för många mainstream filmer som går upp på vanlig bio en kvart efter festivalens slut. Som så mycket annat i samhället behöver Stockholms filmfestival downsiza.
Såg oxså Wendy och Lucy av Kelly Reichardt.
Suveränt skådespeleri av Michelle Williams i en meditativ skildring av Amerikas bakgårdar.
Men det enda bestående jag gick därifrån med var är en ännu större längtan efter att skaffa hund och lite tjockare sittfläsk.
Skippade dock Madonnas senaste.
Det har ju varit kalkonvarning på nästan allt hon varit med i
i filmväg.
Hann även klämma en något dyr men riktigt god pasta med rödvin på La Tentazione.




Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival

Dagar med snö

Allt på jobbet är helt galet uppskruvat. Hjulen rullar snabbare och snabbare.
Känns överhuvudtaget som jag hamnat i livets bakre vagnar, där det kränger mest och med mycket liten möjlighet till styrsel.
Trotsade snörugg och masade mig in till en festivalfilm.
Rachel Getting Married av Jonathan Demme.
En film där det avhandlades Stora saker som missbruk, död och kärlek med en något dogmainspirerad kamera. Jag kan inte bestämma mig för om den faktiskt var riktigt bra.
Eller om, som är så vanligt i Hollywoodproduktioner av det Seriösa slaget, nyanserna gick förlorade och det bara blev lite för mycket av allt.
Någonting med den störde mig iallafall.

Ja!

Filmtajm

För 18 året i rad går vi på Stockholm Film Festival.
Efter att ha dechiffrerat de vanliga festivalstidningskoderna såsom " En suggestiv meditation över förnedring och mänsklig undergång" Är den dessutom filmad med skakig handkamera går den fetbort.
Men " ett underhållande och knivskarpt dokudrama som vunnit Guldpalmen i Cannes" köper jag biljett till direkt. Sen blir man ju alltid lurad varje år.
Sitter där och vrider sig i bänkraden och förbannar di där luriga innehållstextförfattarna.
Första dagen var All American.
En dokumentär, Bigger,Stronger,Faster av Christopher Bell.
Tre bröder, som råkat födas något kortväxta och förstås blivit Macrultiga, och deras kamp för att passa i ett samhälle som kräver att allt ska bli större, starkare och snabbare.
Där ett anabola steroider missbruk, är som huvudpersonen uttrycker det; " en konsekvens av att vara amerikan".
Älskare som jag är av dokumentärer, och alldeles speciellt sådana som skildrar de absurt barocka stora landet i väster, tyckte jag den här var klart sevärd.
Kunde ha vunnit på att regissören hade dödat lite av sina darlingar så att den hade klockat in på en timme istället.
Nästa film, Anywhere USA av Chusy Haney-Jardine, trodde jag på.
Men där var det bara bonjour tristesse.
Pretto arty farty , gjord av en regissör som måste ha varit påverkad av något.
Lurad!
Sen gjorde jag dessutom rookiemisstaget att sätta mig i mitten av raden. Buuu!
Måste alltid sitta längst ut så att man kan diskret smita ut, om filmen istället för att vara ett nyskapande stilistiskt subversivt mästerverk, istället är den tråkigaste filmen du någonsin sett.
Dagens sista rulle, Smart People av Noam Murro, var en klockren lite-intelligentare-med indieskådisar-Hollywoodproduktion.
Sådana har man ju sett en del och den här funkade bra.
Man fick känna sig småputtrigt mysig över handlingen, och en aning bättre, åt att man fattade den Lite Smartare dialogen.
Nu är det helgvila.

Ondskans axelmakter?!

SVT hade en temakväll. Det mesta var riktigt roligt.

Personlig Jesus

Gömd men inte glömd

På en billig, men konstig, Globenkonsert hörde vi Di Leva sjunga "Personal Jesus" och Titiyo en låt från sitt nya utmärkta alster " Hidden". Kul!

Good day

Husmannen bjöd på överraskning. En stencool konsert med full orkester och nya darlingen Salem Al Fakir. På slutet även en liten men naggande god middag på gamla swingpjattpalatset Nalen.
Hade vi bara haft en 3:a från 1800-talets slut i Vasastan att gå hem till, så hade vår dag varit en perfekt socioekonomisk twoincomenokids-innerstadsurban-kulturkonsumistisk dag.

Ibland känner man att man skulle behöva mer disco i vardagen

Ibland känner man att man kanske är ute på djupt vatten

Ibland känner man sig enbart lost

Världens hopp!

Nu när Amerika för en gångs skull valde rätt läser jag en intressant artikel om vår tids väljande.

Ibland känner man att man inte vet om man är på rätt spår

Blommor

Vackert!

Skugglikt

I min nuvarande svartvita
Storm und Drang period hittade jag nya favoriter.

Ibland känner man att man har riktigt tråkigt på jobbet

Mer pyssel.

Industrial decay

Skönhet i förfall.

Piece by piece

Vill ha...del2!

Vill ha...del1!

Låt den rätte göra maskerna

Såg en film på lokalbiografen. 18 stycken förortssjälar satt i Folkets Hus starkt retrodoftande aula. Vi såg en film som utspelades i en perfekt iscensatt 70-tals Stockholmsförort.
Uppväxt som man är i just en sån kändes allt igen.
Allt från de lokala fyllona, jympasockiplasten till den vita påsen med de lilarosa små blommorna, som man fick fylld av tanten i kiosken efter man pipit; " blandat, tack."
Allt inlindat ett öde Roy Anderssonskt mjölkvittsgrått vinterlandskap.
I detta dyker en glosögd, blek ung vampyrflicka upp. Och visst gör sig allt blod snyggt mot de vita omgivningarna. Och visst anar man att författaren John Ajvide Lindqvist vill skildra den förpubertala förortstråkångesten skräckpotensial.
Men varför i hela friden missades det så grovt på det som är skräck och vampyrfilmers viktigaste ingrediens; Mask och (data?) Effekter!?
Sånt måste ju bara funka för att det inte ska kantra och bli en "svensk" film som istället osar ironi och Killinggäng. Visst höll sig Thomas Alfredsson ( som för övrigt regisserat just Killinggängets "Fyra nyanser av brunt" ) på rätt sida, men jag kommer inte riktigt att stämma in i hyllningskörerna.
Den ganska vanliga kommentaren " Den var bra för att vara en svensk ( välj genre ) film" fälldes tyvärr rätt snabbt i den föredömligt korta promenaden hem till Stranden.

Ibland känner man att man skulle ha levt i annan tid

Ibland känner man att man vill resa till okända trakter

Kultursöndag

Löven, börserna och mörkret faller.
Idag upptäckte jag Rebecka Törnqvist och hon är ju jättebäst.
Såg även klart " Tell me you love me" , som Var årets bästa TV-serie.
Innan dess lyssnade jag på "Tendens" som är en av de bästa radioprogrammen i min Ipod.
Sist bakade jag egen pizza och pratade filmfestival där " The Wrestler" med en toklyft, åldrande Mickey Rourke , nog kommer vara höjdpunkten.
Så är det.

Ibland känner man sig som man är utanför sitt rätta element.

Snart...

Snart är vi där... i den där gråmjölkvita tiden.
Där vi bara...står ut...stänger ner och överlever.

Ännu mer...

Underbara träd

Vacker så in i döden

Äntligen!

Så här i nobelpristider... får jag lov att presentera:
Den roligaste bloggen någonsin!

Stockholms pärlor...Danderydsgatan.

En ganska liten gatustump men som dock måste vara den allra vackraste?!

Och har du skitmånga miljoner över kan du få en elva där.

Kroppens mysterier

Då uschliga kräkbakterier grosserar för fullt här och nu , kan jag inte annat än att överlämna mig till den otroligt sinnrika kropp vi ändå har. Det finns sådana smarta inbyggda mekanismer i den. En är väl kräkreflexen.
Med vilken kraft och bestämdhet kroppen gör sig av med ovälkomna basilusker.
Det är bara att underkasta (upp) sig.

Apropå krankhet och vissas påstådda hypokondri, så var det både milt förvånade och lätt skrattretande att jag ur det vackra gamla biblioteket, under den väldigt tysta senaste helgen, helt slumpmässigt drog ut boken " Vår tids sjukdomar".
Publicerad anno 1880.
Riktigt roligt var det, så mycket att jag bröt allas andäktiga stund framför brasan genom halvkvävda skratt, att läsa kapitlet om vilka sjukdomar man fick av att åka med de nya moderna Ångtågen. Skakningarna kunde orsaka hemskt tråkiga nervproblem.
Vilket verkade vara diagnosen på modet. Allt och inget kunde vara farligt för nerverna eller hjärtat.
Vad kommer det att häpnas över om 120 år vad det gäller vår tids sjukdomar?
Apropå kräks...jag tror att framtiden kommer att undra varför vi använder rent gift, som ska slå ut cancerceller men som även slår helt vilt på resten av den stackars kroppen.
Eller att vi elchockar hela hjärnan för att bota svarta tankedjup.
Eller att vi ännu inte förstått till fullo, den fantastiskt intrikata kropp vi har, och dess processer som orsakar både degeneration men som även kan och vill hela sig.

Största möjliga tystnad

Störst av allt är kärleken...men sen kommer tystnaden som god tvåa.
En ny hel helg i bara varandet.
Lyx!
Det är den där känslan accepterande man vill åt.

Höst...igen!?

En regnig dag

Samtidigt i New York.

Drivkrafter

Ett intressant inlägg angående
hyperkapitalismens framtida undergång.
Framförallt teorin om att grunden till allt vi gör handlar om kärlek.
Åtminstone tror jag att det är det människor vill ha som grund, men att de så lätt blir lurade av den andra stora drivkraften... rädslan.


Ett annat från klarspråkaren
Johan Ehrenberg



Och ett tredje...

Var är havren?

Pengar är svårt ämne. De är abstrakta. Sedlar i handen eller i madrassen är förstås lite mindre abstrakt än olika kombinationer av ettor och nollor, som ju är "substansen" i det digitala penningflödet. Men varför har pengar ett värde? För egen del lärde jag mig detta på den lilla bondgård som jag är uppväxt på. Som liten grabb förstod jag ju att pengar var viktigt om man ville skaffa sig något som man inte hade. Men varför fanns det inte alltid pengar till allt som gick att önska? När jag funderade över det förstod jag att pengar inte har något värde i sig. Skall de alls ha något värde måste det finnas något bakom dem som är reellt värdefullt annars är de bara värda papperet som de är tryckta på. Och i den värld där jag fanns som liten grabb handlade det om hö, mjölk, ägg, spannmål, griskött etc. Fanns inte detta så fanns inga pengar. En insikt som jag formulerade som "pengar är havre".

Nu har vi en stor och av allt att döma svårbegriplig ekonomisk kris som väcker rädsla över hela planeten. Ingen vet riktigt hur det hela skall hanteras. Men vilket är egentligen problemet? Enkelt uttryckt kan det beskrivas som en fråga, nämligen "var är havren?". Vi har en ekonomi där vi av olika föga smickrande anledningar tillåtit oss att å det grövsta tappa kontakten med de reella värden som måste finnas bakom pengarna. Drivna av penningsugenhet har vi funnit sätt att få mer pengar, och så länge vi inte bekymrar oss om havren - dvs. vilka värden som fanns bakom pengarna - känner vi oss rika. Men skillnaden mellan penningrikedom och havrerikedom kan inte vara hur stor som helst. Då blir nämligen havrefrågan akut. Alla ställer sig plötsligt frågan vilket är pengarnas (och naturligtvis aktiernas, obligationernas, optionernas etc. etc.) reella "havrevärde". Ångesten sprider sig. Det känns rent av som att alla värden kan vara på väg att försvinna. Men så är det förstås inte. Havre är fortfarande havre. Och när det hela lugnat ner sig så har vi i bästa fall bara förlorat de värden som vi inbillade oss att vi hade.

Det den nuvarande krisen handlar om på ett djupare plan är spelreglerna för vårt nuvarande ekonomiska system. Som det är nu är utrymmet för penningekonomin att tappa kontakten med "havrevärdet" alldeles för stort. Detta är en problematik som vi inte bör ta lätt på, för när skillnaden mellan "penningvärde" och "havrevärde" drivits över en viss gräns kan resultatet bli att penningekonomin brakar ihop och landar i bytesekonomins reella värden.

Jag säger inte att vi är där nu. Men jag utesluter inte att om vi är tillräckligt rädda och kortsynta så kan vi hamna där, åtminstone för en tid. Ur ett övergripande perspektiv är det emellertid alldeles klart att det som behövs i den nuvarande krisen är globala systemförändrande reformer som gör att vi får ett ekonomiskt system som tyglar finansmarknadernas tendens att regelbundet föröda den reella ekonomin (havreekonomin) i försöken att säkra de fiktiva värden som man suggererat sig till att tro att man ägde. Reformer som dessutom måste vara inriktade på att ekonomin skall möjliggöra drägliga och rimligt rättvisa levnadsomständigheter för alla människor på vår jord inom ramarna för de ekologiska realiteter som gäller på vår hemvist i kosmos.

Rättvisa och måttlighet är värden för en ny tid!
© Karl-Erik Edris

Papperslappar

Och folk säger att man inte blir lyckligare av pengar.
Näää...men absolut av vad man skulle kunna köpa för dessa papperslappar.

Oviss utgång

Det mullrar i fjärran. Hot om mörkare tider. Igen!
Orkar jag allt ännu en gång?
Ingen tid för tvekan längre.
Nu öser jag på med kärlek. Rädslans verkliga botemedel.

Ibland känner man sig som man ätit lite för mycket.

Ibland känner man sig bara liten och rädd

Saker på väggar...del 3

Livet?

Too much consistency is as bad for the mind as it is for the body. Consistency is contrary to nature, contrary to life. The only completely consistent people are the dead.

—Aldous Huxley

Perspektivförskjutning

Valen skapar verkligheten som i sin tur är ditt liv.
På vilka grunder och med vilken sorts hjärna man väljer, är lika med livskvaliten.
För visst har vi olika sorts hjärnor.
Min är en som dels har brist på seratonin dels en del negativa kraterdjupa tankespår.
Detta innebar att igår förmiddag valde jag bort att få uppleva glädje,spänning nyfikenhet, njutning och kärlek. Istället valde jag rädslan.
Dessutom tappade jag andras och min respekt genom att bete mig djupt omoget och totalt onödigt dramatiskt.
Men idag är tankarna helt annorlunda. För vad är egentligen farligt i en vit medelklass kvinnas liv?
Att få veta att den lilla svarta klumpen i ens bröst är cancer, det skulle vara något att verkligen oroa sig över.
Imorgon ska jag börja resten av mitt liv, där ron ska ersätta oron, kärleken rädslan och glädjen sorgen.
Amen!

Ibland känner man sig lite mossig