Lördagsnöjen...

Tänk vad olika man kan välja att spendera en löneslavsfri dag?
Man kan ta på sig mysbrallan, tända värmeljus i hela den sprillansnya superdyra men ack så kalla lägenheten och lulla runt och småplocka lite.
Sen kan man avverka de tre sista nedladdade mumsiga avsnitten av sjukhusfavvoserien.
Efter det myser man vidare i sin konsumtion av amerikanska feelgood TV-serier som tex. det tokduktiga Dansarna i " So you think you can Dance". Man försöker att inte bli alldeles kokkogråtmilds nostalgisk över att man skulle ha blivit en sån där sång och danskvinna.
Till sist kan man duscha tokjätteläge i varmt vatten och ansa sig och hålla på som en modern kvinna av idag för att sen upptäcka att garderoben fortfarande är i skriande brist på uppdatering efter 20 år i SJ´s olika ylleuniformer.
Kanske chockar man sig själv och Sminkar sig en aning och vandrar sen ut i den höstrusks regniga lördagen för att möta upp sina goa vänner och sin Man för en myspysig kväll på Indian Garden.
Eller...så kan man göra som Mannen väljer.
Gå upp redan kvart i sju. Äta en redig grötfrukost. Packa sina furton påsar. Smörja in sig både här och där. Ta på sig de optimala svettupptagnings
märkesnedlusade kläderna och dito skor.
Titta ut på den 12-gradiga termometern, de hällande regnet och säga till sig själv...typ
"det ska bli jätteroligt att springa 3 mil på ett halt Lidingö med finsnofs människorna vinkandes från sina lyxhus" och sen stega iväg på bestämda löparben och med en avundsvärd envishet och fokusering.
Tja...alla blir vi saliga på vårt eget sätt.

Long time...no blogg

Samtidigt som jag inte bloggade hände det tokmassa saker.

På en tågresa ner till allrabästa vännen på Öland så lästes det en bok.
En tjock bok med massa ord av skräckblandad förtjusningskaraktär.
En bok där alla nämns med sina rätta namn...inte med såna där löjliga pseudonamn typ... Elton Persson.

Där galna flickvänsmisshandlare kläs av i bara mässingen.
Där den poetiska rättvisan skriks ut i varje mening. Där det gamla talesättet... att ord är makt får sin absolut rätta innebörd.
Heja Unni Drougge!
På en tågresa på väg hem från Öland så lyssnades det på Ipodnedladdade sommarprogram.
Där pratades det i ett program så väl och tänkvärt att man blev lyrisk.
Om..." obetalda, underbetalda och oberömda kvinnors hemmaarbete som kostar ingenting, märks ingenting men är allas våra väggar, golv och tak"
Om städning..."faktumet att privata finvåningar städas med subventionerade skattemedel av kvinnor i underläge som går in och ut i finare hem än sitt eget för att sen gå hem med jämförelseångesten plågandes hela natten. "
Heja Susanna Alakoski!!
En treårskris i relationen kom och gick.
Nu blåser förändringens höstvindar och det ska kommuniceras mer, göras städscheman, åkas på romantiska slottsweekender, nuppas mer och förstås köpas en ny soffa.
10 avsnitt till av Greys Anatomy i manisk följd hann oxså avnjutas.

Mums Mums...

Hmmm...jag är beroende.
Datorn stod och olaglighetstuggade ner små ettor och nollor i 3 dygn, och på något underligt fascinerande vis har jag nu 37 avsnitt av ännu en tv-serie , i min dator.
Efter att ha sett 2 avsnitt så tittade jag....och tittade...och tittade på 18 avsnitt i sträck.
Ingen mat, knappt något att dricka, ingen stärkande höstpromenad och bara något snabbt mummel till sambon när han gav sig iväg ut i riktiga världen.
Mmmm...kändes som att äta godis igen. Lika sockrigt och lättuggat.
Lika mycket en flykt från vardagstråk.
Jag säger bara...Greys Anatomy.
Mums.

Oförstörd...

En ny liten blivande konsument!?


Blev inspirerad idag.
Av människor som oxså har tänkt.
Tänkt kring det här med att vi så himla oreflekterat konsumerar.
Hittade en blogg där en kvinna ska försöka att inte köpa något annat än mat, medicin samt förbrukningartiklar under ett år.
notbuying.blogspot.com

Tänkte på vad jag skulle sakna mest. Det är så enkelt att köpa .

Köpa känslan och identiteten.
Vad skulle kunna komma fram istället?
Vad skulle kunna framträda i objektsindentifikationens tomrum?
I all den tid som blir över?

Långsamhetens tack och lov!

Igår lagade jag mat.
Kärleksmat. Lyxmat.
Mat med råvaror utan tillsatta medel av olika slag för att maximera utfall och profit.
Mat som kostade skjortan, eller åtminstone lika mycket som två dito på HM uppsydda av slavlönearbetande letter, just bara för att den fått bli till i sin egen takt med full smak.
Mat som tog 4 timmar av mina enda två löneslavsfria dagar denna vecka att skära, mixa och puttra på spisen.
Hujedamej...vad det puttrade!
I över två timmar puttrade kött, kryddor och grönsaker ihop sig till en ljuvligt salig blandning. En sammanblandning av koncentrerade smaker som hade gift ihop sig i glädje och blivit något helt annat än en vanlig lasagne.
Men bara för att det fick ta tid.
Mat-aforen är enkel.
Vi människor är precis likadana.
Vi behöver tid att puttra loss, att få bli till och kanske komma ut som fjärilar ur våra skal.
Vi behöver någon som pysslar om och tror.
Men framför allt behöver vi varann.
Sammangåendet som kan ge fantastiska underbara resultat.
Hallelulja!


" En sten på marken
ska man inte förakta,
den har också en himmel
-bara vi ger oss
tid. "
Bo Setterlind

Upp till kamp!

ropen skalla...
vad ska vi göra?
slänga borgarna
i papperskorgarna!

I mitt lilla hörn av världen så finns ett slott.
Ett vid vattnet vackert beläget slott.
Sent om sider upptäckte vi att det förutom kultur i flyglarna fanns en restaurang.
En restaurang med hyfsade priser, vällagad mat serverad i sobra omgivningar.
Helt enkelt ett ställe med stil och ambition.
Vad händer... det blåser snåla, tråkiga och underliga vindar och plötsligt drar den blåstyrda kommunen in hyreskontraktet!
Vad det däremot finns i överflöd här i mitt hörn är hak.
Ställen med medioker muppig pastapizzamat utspätt med tråköl på fat.
I en annan del av min värld finns ett stort grönt fält.
Ett fält där det fanns planer för en modern ekologisk trädgårdsstadsinspirerad bostadsbebyggelse.
Vad händer...det blåser den-som-har-mest-prylar-när-han-dör-vinner, och det-skapar-jobb vindar och samma tråkiga kommun låter istället kommersialismens högborg IKEA och dess
anhang inta fältet.
Mitt i min del av världen finns en vacker backe med 200-åriga ekar och äppelträd som sluttar ner mot en strand.
Där vid vattnet bygger ett tvåbokstavsbolag nya moderna, dyra men ack så standardtråkiga bostadsrätter.
Många är vi som glatt belånar oss och vaknar varje dag med fantastisk utsikt över träd och vatten.
Vad händer... det visar sig att tvåbokstavsbolaget har byggt hus som tydligen består av puts, ingenting och sen en skiva av obestämt material där fukt och dess följeslagare mögel kan grassera fritt.
Bu! och fy skäms på er... alla människor med makt som har förmånen att kunna förändra, tänka nytt och ta chansen att föra samhället åt hållbarhet och kvalitet, men som inte tar den.

" Vägen till kärlekens paradis
är gammal men evigt ny:
Två händer kan mötas-händelsevis,
inunder ett paraply
Två händer kan mötas i glädje,
två händer kan mötas i sorg.
Och två händer kan mötas för vinnings skull
på världens marknadstorg. "
Nils Ferlin

Bitter....moi?

Stängde just sista sidan i " Nu vill jag sjunga dig milda sånger" ... jag blev just mild i sinnet och vill brista ut i en lovsång till kvinnlig vänskap.
Till förmågan våra mödrar fört vidare, att kunna kommunicera, relatera och visa empati.
Tjena va glad jag är att tillhöra den delen av mänskligheten som inte bangar.
Som tar smärtan rakt av. Som väljer att se och som oftast får belöningen i att utvecklas.
En bok som däremot fick mig att känna mig väldans omild är "Bitterfittan" av Maria Sveland.
Så himla klarsynt, roligt och vasst sätter hon ord på känslan.
Känslan vi kvinnor döljer bakom kärlekens skynke. Att det är något tokfel med att männen väljer bort att se.
Se vad som måste göras i vardagen. Se sin del av ansvaret för hur det blev och forsätter att vara så ojämnlikt att råka ha fötts med olika kön.
Men framför allt....väljer att inte se oss.
Den kvinna de har valt att sitta framför vid alla dessa livets frukostar där kaffebryggarens pysande dånar genom feghetens tystnad.

"Behåll dina rosor/duka av bordet/i stället/behåll dina rosor/hör vad jag säger/i stället"
Märta Tikkanen i "Århundradets kärlekssaga".

Kandinsky