Bitter....moi?

Stängde just sista sidan i " Nu vill jag sjunga dig milda sånger" ... jag blev just mild i sinnet och vill brista ut i en lovsång till kvinnlig vänskap.
Till förmågan våra mödrar fört vidare, att kunna kommunicera, relatera och visa empati.
Tjena va glad jag är att tillhöra den delen av mänskligheten som inte bangar.
Som tar smärtan rakt av. Som väljer att se och som oftast får belöningen i att utvecklas.
En bok som däremot fick mig att känna mig väldans omild är "Bitterfittan" av Maria Sveland.
Så himla klarsynt, roligt och vasst sätter hon ord på känslan.
Känslan vi kvinnor döljer bakom kärlekens skynke. Att det är något tokfel med att männen väljer bort att se.
Se vad som måste göras i vardagen. Se sin del av ansvaret för hur det blev och forsätter att vara så ojämnlikt att råka ha fötts med olika kön.
Men framför allt....väljer att inte se oss.
Den kvinna de har valt att sitta framför vid alla dessa livets frukostar där kaffebryggarens pysande dånar genom feghetens tystnad.

"Behåll dina rosor/duka av bordet/i stället/behåll dina rosor/hör vad jag säger/i stället"
Märta Tikkanen i "Århundradets kärlekssaga".