Ibland känner man att tiga kanske verkligen är guld

Ibland känner man att man kanske Ser lite dåligt

Mellanmänsklighetsbryderier

Lite mer sisu och lite mindre gnällig yrsel nu.
Tyvärr är jag nog rätt själviskt yvig.
I den totala understimulansens eftermäle kommer kommunikationsbehovet.
På alla plan. Med alla.
Och behovet att fördjupa och verkligen Se.
Som en urkraft. Sprunget ur snuddandet vid slutet. Och hand i hand med hoppet.
Kan dock vara så att jag pratar sönder.
Sånt som är nytt, lite skört och som kanske handlar mer om kroppsspråk.
It´s a fine line between Love and...
Kram

Ibland känner man att man kanske bor i ett rätt tråkigt hus

Ibland känner man att man borde vara lite mer okonventionell

Yttepyttesteg framåt?

Nya vårblad
tvekar inte inför sitt öde
falla och förmultna


Tog mig i hampan och steg närmare livet idag.
Vågade planera lite för en roligare framtid.
Söp in lite gamla trygga välkända dofter och konturer.
Förenormaliteten må ha varit en chimär. Men den slår lätt Efterkaosets ångest.
För när det nu, ur dessa galna tider, inte steg någon sprillans ny urstarkt målmedvetet evalverad Maria, utan bara ett vilset knytt, så får väl kartan ritas om.
Igen.

The price of survival

Känner mig som ett fysiskt och psykiskt kalhygge.
Tjingeling.
Vad var väl ett bröst hit och dit. Tunt grått hår kan man väl leva med.
Och det blir ju inga barn så en stock mer eller mindre gör väl varken till eller från.
Nej. Fan heller.
Jävla helvetes förbannade skitsjukdom.
Som har gjort mig till en hjärnslö, tärd och ful Man.

Alldeles egna

Vårrusiga björkar
slår ont ut sina knoppar
vackert men snuvigt


Vindars bestämdhet
rensar bort och tar fram
naturlig terapi


Vattnets vågor
andas naturligt in och ut
otänkbart självklart

Ibland känner man att man önskar att livet vore lite enklare

Bakom mina fönster

Hemmet börjar äntligen reflektera mig.
Konsten, böckerna och musiken står där.
Visserligen på någon annans erbarmligt beiga tapeter. Men projektet måla blågrönt är alldeles för stort just nu.
Alla skyddsänglar är uppsatta.
Och varje kväll ligger jag i sängen och tittar ut över vattnet och är.
Försöker att inte tänka på farlighetsgraden i Varför.
Yrseln, som gör att jag hela tiden vill hålla handen på något eller någon, att hjärnan hela tiden ligger ett snäpp Efter, och att om jag ska lyssna på något annat än fåglarnas lätt hysteriska vårkvitter så är det en sak för mycket att ta in.
Ibland är jag bara tacksam.
Att jag inte bor på Hornsgatan. Utan att det verkligen är helande träd och ursprungligt vågigt vatten som möter min blick varje dag.
Att jag har en Familj nu. Som sluter samman och lyftande stödjer.
Att Du fortfarande ser min kvinnlighet. Trots det stympade och hormonröran.
Men oftast är jag tyvärr mest gråtigt Trött, rädd och ensam.
Iallafall.

Verkligt ålderstigna

Det är något med träd.
På mina dagliga promenader brukar jag smyga fram.
Till det absolut vackraste av dem alla.
Och sitta med ryggen mot det. Eller vila kinden mot de beständigt rotade trygga.
Och så struntar jag i de med hundarna tittar konstigt.