Hemmet börjar äntligen reflektera mig.
Konsten, böckerna och musiken står där.
Visserligen på någon annans erbarmligt beiga tapeter. Men projektet måla blågrönt är alldeles för stort just nu.
Alla skyddsänglar är uppsatta.
Och varje kväll ligger jag i sängen och tittar ut över vattnet och är.
Försöker att inte tänka på farlighetsgraden i Varför.
Yrseln, som gör att jag hela tiden vill hålla handen på något eller någon, att hjärnan hela tiden ligger ett snäpp Efter, och att om jag ska lyssna på något annat än fåglarnas lätt hysteriska vårkvitter så är det en sak för mycket att ta in.
Ibland är jag bara tacksam.
Att jag inte bor på Hornsgatan. Utan att det verkligen är helande träd och ursprungligt vågigt vatten som möter min blick varje dag.
Att jag har en Familj nu. Som sluter samman och lyftande stödjer.
Att Du fortfarande ser min kvinnlighet. Trots det stympade och hormonröran.
Men oftast är jag tyvärr mest gråtigt Trött, rädd och ensam.
Iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar