Såg en film på lokalbiografen. 18 stycken förortssjälar satt i Folkets Hus starkt retrodoftande aula. Vi såg en film som utspelades i en perfekt iscensatt 70-tals Stockholmsförort.
Uppväxt som man är i just en sån kändes allt igen.
Allt från de lokala fyllona, jympasockiplasten till den vita påsen med de lilarosa små blommorna, som man fick fylld av tanten i kiosken efter man pipit; " blandat, tack."
Allt inlindat ett öde Roy Anderssonskt mjölkvittsgrått vinterlandskap.
I detta dyker en glosögd, blek ung vampyrflicka upp. Och visst gör sig allt blod snyggt mot de vita omgivningarna. Och visst anar man att författaren John Ajvide Lindqvist vill skildra den förpubertala förortstråkångesten skräckpotensial.
Men varför i hela friden missades det så grovt på det som är skräck och vampyrfilmers viktigaste ingrediens; Mask och (data?) Effekter!?
Sånt måste ju bara funka för att det inte ska kantra och bli en "svensk" film som istället osar ironi och Killinggäng. Visst höll sig Thomas Alfredsson ( som för övrigt regisserat just Killinggängets "Fyra nyanser av brunt" ) på rätt sida, men jag kommer inte riktigt att stämma in i hyllningskörerna.
Den ganska vanliga kommentaren " Den var bra för att vara en svensk ( välj genre ) film" fälldes tyvärr rätt snabbt i den föredömligt korta promenaden hem till Stranden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar