Jag vet varför jag älskar träd.
För att de är hela.
Från de fast förankrade rötterna genom den tjocka stammen ut i de långa grenarna. Flödar livskraften som får blad, blommor, äpplen att växa.
Fantastiska skapelser som hänger där längst ut men är förenade.
Är en del av något större.
Visserligen är deras öde att falla av, ner, blåsa bort. Men ändå.
Jag vet varför jag är djupt sorgsen.
Cancern är en ohygglig manifestation.
Av splittringen. Den ständigt allomfattande olagade revan som uppstod.
Förut var jag. Och på andra sidan glasväggen. Dem.
Men nu är tudelningen i Mig.
Och allt hänger löst.
Relationer.Vetskapen.
Jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar