Jag har blivit smått knäpp. Jag hör röster.
Näää. Mest en.
Någon slags salig blandning mellan Dr. Phil, älskande vänner och helande sageskvinnor. Och Gud.
När jag återigen ramlar.
Ner i avgrundsdjupatankehål, som jag försöker och försöker kryssa mellan på vingliga ben och insikter.
Eller när de alldeles automatiska negativa tanketrasslet är där. Igen.
Eller när kroppen inte är hungrig och bara vill kura.
Då kommer hon. Håller min tunna hand. Och släpper inte.
Talar i lugn äkta varm kärlek till mig. Med självklar logik för mig.
Våga släpp nedärvd orossorg och Tro istället.
Tänk det! Skriv det! Så att det står i eldskrift. För universum att svara på.
VI SKA ÖVERLEVA DET HÄR!
Hon och jag. Alltid tillsammans i evig kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar