Försökte skapa ett äkta Möte och få tillbaka förtroendet för dem med Knivarna.
Gick väl sisådär.
Människor som ska skära i andra människor är märkligt avstängda.
Det är ett heligt jobb de har. Att Skära i levande personer är ju hur stort som helst.
Och borde skapa en oerhörd respekt och empati för den människan som måste utsättas för detta övergrepp mot all kroppslig integritet.
Men nix. Bara en vägran att personalisera och en vilja att hålla sig kvar i det tekniska.
Innan var jag lugn. Och hade bestämt mig för att sluta kämpa emot tingens gång.
Försöker stanna i" "Dancing with the actuality of things".
När det bestämdes att det under operationens gång ska avgöras, genom en snabbanalys av min utplockade deformerade äggstock, om det återigen är amoklöpande celler, och om så är fallet forsätta och plocka ut i princip hela kvinnliga innandömet och halva magen, blev jag rädd igen.
Rädd för den värsta stunden i mitt liv.
När jag vaknar upp ur narkosen och sekunderna innan hjärnan tar in genom sårens och smärtans omfattning det kroppen redan vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar