Nu är det trasselsuddigt.
På väg hem från mitt dagliga strålvärv var det som att dra ner en rullgardin.
Med en kropp som en urvriden gammal trasa och en hjärnan som går på oroshögvarv, tankad av min totala uppkoppling på de allmänna farsotskrigsrubrikerna, grät jag hela vägen hem, på alla tåg och bussar, utan ork att bry mig ett skvatt om min omgivning.
Och har gjort så ända sen dess.
Borttappat är all meditation, alla mindfulla tankar och all aptit.
Kvar är bara en seg härva av Rädsla och total Trötthet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar