Under cellgiftstiden kunde jag iallafall hasa runt hemma,
alldeles allena, med klart mindre risk för närkontakt med de läskiga baconsjukabacillerna.
Nu, i mitt nya Strålande heltidsjobb, där jag måste transportera mig fram och tillbaka med mer eller mindre hostochsnörvelfullproppade gemensamma färdmedel, för att sen vänta mellan 5 minuter till timmar i dito sjukhusväntrum, är det bara ett galet tvättande och spritande, ett lätt panikartat scannande av dagens folksamlingar efter tecken på utbrott av bacillkaskader, och rena skära böner till Gud, som står mellan mig och H1N1uslingarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar