Nu är det så där igen. Galet osäkert.
Känslan av att hänga totalt löst.
Att tassa på riktigt tunn is.
Eftersom sjukdomen försegår på osynlig cellnivå, utan att ge sig direkt till känna, är det bara känslan kring den som definierar min verklighet.
Tankarna följt av känslorna som avgör om min dag ska bli min eller tappas bort helt i okontrollerbarheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar