När ännu en läkare drar ultraljudsgrunkan upp mot armhålan och i de svartvita inre landskapet ser de mörka skuggorna, faller jag.
Ur den statistiska procentgruppen vars celler endast har delat sig okontrollerbart på ett enda ställe.
Ner i tre veckors ångestfyllt mörker där jag bara måste vänta.
Bara vara. I total okontrollerbar ovetskap om var det hela ska sluta.
1 kommentar:
Jag är så ledsen att jag fanns här med dig. Men ändå tacksam att andra fanns för dig.
Kram Tessan
Skicka en kommentar