Det är alltid så här.
Årets och världens bästa månad har försvunnit i ett virrvarr av exploderande natur och dito livslustar.
Mitt i allt hamnade jag i Sigtuna.
Där gick jag och sju andra in i varsin tystnad på fredagseftermiddagen.
När jag på söndag eftermiddag, efter diverse avslappningsövningar, meditationer och matstunder i tystnad, öppnade munnen igen var det med en total förståelse för det som förut var oförståeligt.
Att vilja gå i kloster. Den totala acceptansen. Känslan av sammanhang.
Att få tillfälle och tillåtelse att bara vara, opresterande och osocial.
Tystnaden som gör att de riktigt stora tankarna får utrymme.
Tre upplevelser har varit livsomvälvande.
Tommy Hellstens böcker.
Sanna Ehdins tankar om den självhelande människan.
Mindfulness.
Att börja leva, inte bara överleva, efter att ha nystat upp trassliga tanketrådar och lyst upp känsloskrymmslen, har gått så mycket lättare med dessa erfarenheter.
Som passande pusselbitar har de möjliggjort en ny mental kartbild.
En tankevärld där jag kan vila i kärlek.
Läs även andra bloggares åsikter om mindfulnes, rereat, meditation, kloster, självhelande människan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar