Cellaktivitet

Jag kämpar. Och kämpar.
I timmesmeditationer varje morgon.
Under visualiseringar där allt är bra igen.
Genom affirmationer som ska få mig att tänka nytt.

Försöker övertyga kropp och själ att bete sig rätt.
Få mina kära celler att sluta tokdela sig.
Plöja nya mer positiva nervspår i hjärnan.
Mind over body!?

Ach so!

"Gott är det äktenskap
där var och en utser den andre
till väktare av sin ensamhet
Förutsatt att båda har gjort klart för sig
att det är och förblir
ett oändligt avstånd
även mellan människor
som står varandra nära
Så kan ett underbart liv
sida vid sida växa upp
om de lyckas med att älska vidderna sig emellan
vilka ger dem möjligheten
att alltid se varandra i helfigur
framför en stor himmel."

Rainer Maria Rilke

Understundom

Idag har jag fångat dem.
Stunderna. En del av klassiska musik. Några i meditation och somliga pysslande med min älskade mat.
Alla ensam. I en städad prydd med färska blomster lägenhet.
Så får det bli.

Radiodays

Har undvikit att ta in De Andra Sjukas berättelser. Vet inte riktigt varför.
Kanske blir det då för stort. För verkligt. För tragiskt.
Men idag lyssnade jag på en.
Sen lyssnade jag oxså på Linda Olssons sommarprogram. Underbart.

Stockholms pärlor...Björn och Jonas.

Hurra. Idag kan man ju sitta upp. Nätvegeterar lite. Och knappshoppar. Choklad. Ekolådsgrönsaker. Handdukar. Lakan.
Allt det gamla svettgiftiga måste bort.
Som vanligt har Jonas intressanta tankegångar.
Läs eller hör Björn och skräckblandasförtjusas.
Han Är min idol.
Och snart blir han Stjärnan på slottet precis som Jonas redan varit.
Mumma!

Slutspurt?!

Jag är i sistaholmomgångenidegranskoma.
I en overkligt galet Varm tillvaro där jag och kroppen börjar fatta vidden av vad jag varit med om, är medicinerna och giftlivlinetrådarna nu bortplockade.
Ljudet av Antiklimaxet dånar i öronen tillsammans med de friska grannbygdebadarnas skrik.
Ack...min stilla gifttid. Du var min värsta och bästa vän.
Nu ökar tempot. Beslut ska tas. Brev från sjukhus med Tider dimper ner i brevlådan.
Till läkare, provtagningar, strålningar. Taxi till sjukhus ska åkas, där Röntgenläkaren för sista gången ultraljudsuttyder de Mörka Områdena, och meddelar glatt att hon inte ser något alls längre?! Kirurger beslutar om hela eller delar av bröst ska kapas. Jag piper samtidigt fram en undran om jag får ha min egen CD på under operationen och om Hon vill vara så vänlig att tala lugnande och positivt till mig under arbetet. Blicken sa mig att hon tyckte jag var dagens jobbigaste patient.
Samtidigt ska oron i leden och besluten som fattas där, försöka hållas på avstånd.
Hjälp!