Ibland känner man sig som man bara vill bli liten och omhändertagen igen

The power of music

Jag kan lyssna på den tusen miljoner gånger.
"Snö" av Eva Dahlgren
Texterna is to die for. Musiken väver in dem i en stämning som träffar mig direkt i solar plexus.
Och jag blir lika glad som ledsen varje gång.
Nästan alltid kommer fulgråten. Ända inne ifrån märgen, utan några hämningar, rister gråten genom hela mig och tar med sig dåsorg och nuelände.
Efteråt ett märkligt lugn.
Det är bara just hennes kombination av musik och text som så precist kan fånga känslan av mitt liv och med henne kan jag ta in Hela allvaret i mitt nu.
Utan att krakelera helt.

En annan vardag

Åkte pendeltåg. Med ett nytt lila månadskort. I morgonrusningen till och med.
Alla såg ut som jag minns dem. Lagom tröttmosiga med antydan till vinterns kranka blekhet.
Jag fick följa med i normalitetens lämmeltåg ända till Karlberg och St.Eriksplan och kanske även en bit på 3:ans buss. Men efter att Sveriges medicinska elitungdomar gått av vid Karolinska Institutet började sakta avvikningen.
Till min värld. När jag svängde in på CancerVägen till Radiumhemmet var jag definitivt i Utanförskapet igen.
Väl inne i Strålbehandlingsbyggnaden är det bara vi.
Vi med scarfsar, peruker och fjuniga små punkfrissor.
Vi som med olika former av för snabbt delande celler sitter där,  för att invänta att uppladdade joner och elektroner ska skjutas på dessa våra inre fiender.
Några av de snälla Andra, som valt att använda sina yrkesliv för att försöka hjälpa i den här galet motsägelsefulla situationen där vi återigen ska döda delar av oss för att sen återuppstå i en friskare cellform, bjöd upp mig på det stenhårda bordet under den gigantiska kanonen.
En mindre gosig plats som kommer bli min vardag under 5 mörka höstveckor framöver.
Sen var det bara att ligga blixtstilla med händerna fast över huvudet i över en halvtimme.
Medan 3 olika små kvinnor pilade ut och in och ritade med tuschpenna på och runt mitt krigsärriga, silikonöverfyllda f.d bröst, upprepade de mystiska siffrorna 96 och 97 massor av gånger och flyttade på mig någon millimeter hit och dit, detta mellan de dödligt osynliga laser och röntgen strålarna som flög genom rummet.
Det gick ju förstås inte så bra.
Mina armar och händer tvärdomnade bort av syrebrist och började röra på sig alldeles av sig själva.
Varpå en av di små glatt sa; Jaha.. Maria du har rört dig en millimeter så därför måste vi börja om igen.
Utan någon som helst känsel i armregionerna och på vobbliga ben stapplade jag mig 2 timmar senare hemåt igen.
Välkommen, Fredrik och din allians, som vill förvandla det här till ännu en girig verksamhet där man ska heta kund och tjänas pengar på. Sen ifrågasättas om man inte har stannat lite för länge i sitt Utanförskap och kanske skulle behöva chockas tillbaka till de närandes värld igen genom att få ännu mindre pengar och mycket mer oro som grädden på vårt sjukdomsnitlottsmos.
Välkommen att gå en vanlig fredag i mina eccoskor!

Gatans musik

Laddade ner direkt. Låter lite som uteikylan Papa Dee.
Verklig talang.

HBO...igen.

Trodde inte att vampyr temat skulle hålla. Men det gör det. Med råge. Och Du...jag vill verkligen göra Dåliga saker med dig.

Here we go again

Till ytterliggare en ny byggnad i Karolinskas jättelabyrinter.
Med nya empatiskt omhändertagande sjuksköterskor.
Med ännu Större och dyrt avancerade Maskiner.
Med en tredje behandlingsmetod i form av lasrar och strålar i millimeterprecision.
Jajustdet...jag har ju cancer.