Kontrollförlusten och ovetskapen är galet svåra att bära.
Gör att Nuet försvinner i spända oroliga tankevindlingar i jakt på svar och strategier mot döden.
Vad är det som gör att jag sover minst 10 timmar och sen iallafall knappt får upp ögonen, att jag blir svimfärdigt trött i vimlet på IKEA eller att jag ofta är yrsligt okoncentrerat dimmigt ofokuserat glömsk?
Ett år av nästan konstant maratonlik fysisk och psykisk påfrestning?
Att en djupare insikt om sjukdomens tunga och snåriga omfattning har nått både kropp och knopp?
Att lärdomen om en läkarkår som inte har alla svar och kanske inte alla botemedel, tvingar in en i jävligt verklig verklighet, där de levda svaret blir att vi alla i slutändan måste bära oss själva?
Framför allt igenom den största rädslan.
Att inte få vara med längre.
Eller är det för att en av de vanligaste ställen man kan få metastater på är i hjärnan?
Sen ska det ju faktiskt flyttas, tas dubbelt så dyra lån med mindre inkomster, köpas ett nytt bohag värdigt en ny ljusare vardag och en ny variant av relation måste kännas fram och hanteras.
Man kan ju bli trött för mindre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar