Försiktig optimism

Kanske kommer det snart att kännas som om man inte kämpar i en oändlig uppförsbacke hela tiden.
Besluten är tagna och visualiserade.
Nu får vi se hur de manifesterar sig i min verklighet.

Hålla avståndet

Under cellgiftstiden kunde jag iallafall hasa runt hemma,
alldeles allena, med klart mindre risk för närkontakt med de läskiga baconsjukabacillerna.
Nu, i mitt nya Strålande heltidsjobb, där jag måste transportera mig fram och tillbaka med mer eller mindre hostochsnörvelfullproppade gemensamma färdmedel, för att sen vänta mellan 5 minuter till timmar i dito sjukhusväntrum, är det bara ett galet tvättande och spritande, ett lätt panikartat scannande av dagens folksamlingar efter tecken på utbrott av bacillkaskader, och rena skära böner till Gud, som står mellan mig och H1N1uslingarna.

Psykologi

Gulligt. Och smart. Även om det bara är Modern reklam.

Lägesrapport

En veckas Strålning.
Två hela dagar utan att behöva joja till Karolinska.
Tre biverkningar?;
varma röda öron?, ont i ryggen och förstås den allomfattande tröttheten.

De stora i det lilla

Tre små upp piggningar, trots allt;
De Stora negerbollarna från Cafe Vanilj.
Den enormt vackra blombuketten som slår ut mot mig från köksbordet
TelefonSamtalen från Dig.

Skymd sikt

Nu är det så där igen. Galet osäkert.
Känslan av att hänga totalt löst.
Att tassa på riktigt tunn is.
Eftersom sjukdomen försegår på osynlig cellnivå, utan att ge sig direkt till känna, är det bara känslan kring den som definierar min verklighet.
Tankarna följt av känslorna som avgör om min dag ska bli min eller tappas bort helt i okontrollerbarheten.