Ibland blir det bara Så fel.
I livets vindlande tassemarker. I kroppens fantastiskt sinnerika mekanismer.
När Hela den bitterdjupa känslan av att ha tillbringat de senaste 5 åren med helt fel person, slog upp i maggropen, golvade dess kraft mig totalt.
Hur kan man ta såna ruggiga felbeslut och svika sig själv så totalt?
Varför skrek ingen i mitt ansikte; kasta inte bort din kapacitet så här!!!
Det viskades och ropades från de som verkligen såg och älskade mig. Det kommer jag ihåg.
Men larmet från inre orosvulkaner var ett mäktigt filter.
Sen, när kroppen skrek, på tokmaxvolym, genom att dessa gamla troll manifesterade sig i cancerverklighet, fattade jag äntligen.
Men ändå tog det ett helt år av min dyrbara lånade tid att bryta sig loss.
Att få tillbaka min kapade energi och min erkända livskapacitet.
Även fast min inre milda visdom röt till många gånger, genom kristallklara drömmar där jag bokstavligen blev kvävd, fortsatte jag rationaliseradet. För jag var fortfarande rädd.
För min egen styrka. Rädd, att allas självklara gudomliga rättighet, att bli älskade utan förbehåll och trots tidigare synd, inte gällde mig.
Men nu förstår jag. I hela min sargade kropp och min oförstörda själ.
Vad Jonas Gardells vision handlar om.
Vad Eckhart Tolle lär ut.
Och det är en sån lisa och tröst nu när det ännu en gång verkar ha gått fel i celldelningsmekaniken.
I precis sista stund tog jag mig själv ur operationsröran på Karolinska.
Med risktagning på hög nivå väljer jag att gå min egen väg. Vilken är ännu höljt i viss dunkel.
Men i meditation, information och i vänners kärleksformation hoppas jag.
På rätt frågor. Och kanske några svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar