Ibland känner man sig som om det bara är ens mamma som kan älska en

Loveletter

En bättre dag

Där ute på min vackra del av Mälarens is tänkte jag bara flöde, frisk och mirakel.
Hela tiden. När jag inte bara var ett med underbar sol.
Nu ska jag leta hund.

Olika sanningar

I min nya föresats att skratta minst en gång per dag, för att kanske balansera Niagrafallen av gråt något, läste jag detta.

"En av mina bästa vänner har just fått en iPhone.
Hon är alltid så (relativt) först med det sista.
Lite ungefär som att åka Vasaloppet och tillhöra startgrupp åtta.
Det gjorde Mark när han åkte Vasaloppet.
Det var han, de lama och de lytta.
Det fanns inte mycket mänsklig stolthet där.
Startskottet gick ungefär samtidigt som de första åkarna kom i mål.
Nu smsar min vän konstiga och icke-existerande ord till mig.
Sedan skickar hon ett ”ber om ursäkt-sms” om att hon håller på att bli GALEN på de pyttesmå knapparna.
Jag svarar: ”Världen är grym mot oss med feta fingrar!”
Jag känner att jag just uttryckte en av de eviga sanningarna.
Min vän svarar att hon bara inte visste hur grym.
Jag svarar: ”Gråt inte, syster, twittra!”

Världen är grym mot oss med feta fingrar! Man borde kanske tatuera det någonstans."

Jonas Gardell
Förstås.

Selflove

Jag har blivit smått knäpp. Jag hör röster.
Näää. Mest en.
Någon slags salig blandning mellan Dr. Phil, älskande vänner och helande sageskvinnor. Och Gud.
När jag återigen ramlar.
Ner i avgrundsdjupatankehål, som jag försöker och försöker kryssa mellan på vingliga ben och insikter.
Eller när de alldeles automatiska negativa tanketrasslet är där. Igen.
Eller när kroppen inte är hungrig och bara vill kura.
Då kommer hon. Håller min tunna hand. Och släpper inte.
Talar i lugn äkta varm kärlek till mig. Med självklar logik för mig.
Våga släpp nedärvd orossorg och Tro istället.
Tänk det! Skriv det! Så att det står i eldskrift. För universum att svara på.
VI SKA ÖVERLEVA DET HÄR!
Hon och jag. Alltid tillsammans i evig kärlek.

Ingen återvändo

Försökte skapa ett äkta Möte och få tillbaka förtroendet för dem med Knivarna.
Gick väl sisådär.
Människor som ska skära i andra människor är märkligt avstängda.
Det är ett heligt jobb de har. Att Skära i levande personer är ju hur stort som helst.
Och borde skapa en oerhörd respekt och empati för den människan som måste utsättas för detta övergrepp mot all kroppslig integritet.
Men nix. Bara en vägran att personalisera och en vilja att hålla sig kvar i det tekniska.
Innan var jag lugn. Och hade bestämt mig för att sluta kämpa emot tingens gång.
Försöker stanna i" "Dancing with the actuality of things".
När det bestämdes att det under operationens gång ska avgöras, genom en snabbanalys av min utplockade deformerade äggstock, om det återigen är amoklöpande celler, och om så är fallet forsätta och plocka ut i princip hela kvinnliga innandömet och halva magen, blev jag rädd igen.
Rädd för den värsta stunden i mitt liv.
När jag vaknar upp ur narkosen och sekunderna innan hjärnan tar in genom sårens och smärtans omfattning det kroppen redan vet.