Villfarelser

Jag vill bara vara nära de andra.

De friska.
Fysiskt suga åt mig kraft.
Värma upp den stackars in i märgen frusna kroppen.
Psykiskt försöka att inte tappa ramarna totalt genom mängder av samtal.

Prata, prata och återigen prata om de absurt absurda som har hänt mig.

Har det verkligen hänt?

I morgonljuset finns det en enda sekund där det inte har hänt.
Den och den totalt befriande sömnen är sagolikt underbar.

We are in it together

Tänkte på att varje dag, varje minut måste vi tro.
Måste vi lita på.

Att taxibilen faktiskt kommer stanna vid övergångsstället när just jag bestämmer mig för att gå över.
Att den totalt värdelösa papperslappen som jag ger till den vänliga damen i kassa till nuklearmedicin, verkligen är värd hundra kronor.

På just min läkare och hennes beslut om att vi inte ska operera bort de jäklarna fort som bara fan.
Utan att jag måste vänta i ytterliggare 2 veckor.

För att sen få gifter från en idegransbark i 18 veckor.

För att sen vänta en månad.

För att sen få skära bort hela eller delar av bröst och armhåla.

För att sen vänta en månad.

För att sen få radioaktivstråla samma ställe.

Föra att sen vänta en månad.

För att slutligen få att ett piller i 5 år som kommer skicka mig rakt in i tantsvallningarns och svettningarnas icke fertila värld.

Lita på.
Att allt detta kommer ge mig min framtid tillbaka.

The dark shadows

När ännu en läkare drar ultraljudsgrunkan upp mot armhålan och i de svartvita inre landskapet ser de mörka skuggorna, faller jag.
Ur den statistiska procentgruppen vars celler endast har delat sig okontrollerbart på ett enda ställe.
Ner i tre veckors ångestfyllt mörker där jag bara måste vänta.
Bara vara. I total okontrollerbar ovetskap om var det hela ska sluta.

Siffror

Vilket stadium är den i?

1 eller kanske 4?

Vilken prognos har jag att få uppleva allt det där som är kvar?

"Sverige har en av de högsta överlevnadschanserna i världen på 87.5%"!

Snälla Gud, ge mig de rätta siffrorna!

Den skrämmande sanningen?

Sitter i datorns bleka sken.

Stirrar in i en ny värld.
Försöker stilla det totala kaoset med ord.
Men orden bildar meningar som är obegripligt fruktansvärda.
Meningarna bildar djupa sprickor som avskiljer mig mer och mer.

Återigen utanförskapet.

SjukDomen

Rummet hade gråvitskitiga väggar med konst som såg ut att vara köpt på Skärholmens loppmarknad.

Där jag satt, i en av de landstingstråkiga stolarna och studerade en av tavlorna ingående, tänkte jag på allt och inget.
Mitt emellan två tankar, två andetag och två framtider fastnade jag i tavlans naivistiska blågröna blurr av färger, som såg ut att antingen vara gjord av en glad lekis5åring eller en deprimerad 71-årig pensionär med för mycket tid.
Exakt kl. 15.36 öppnades dörren och då visste jag.
Läkaren upptog hela mitt synfält och liv, med en sån där rik och sund fräknesolbränna som visar att man tillhör de som kan lyfta,
lyfta från den svenska januarimörkslasket till ett annat liv, land och lust för ett tag.
Jag följde min alldeles egen bödel.
Genom mentalt kilometerlånga korridorer.
I det rum, vi för bara ett halvår sen, efter att det klämts, tryckts och stuckits i mina bröst, hade lämnat varann med lättade leenden, såg jag nu hur hon i ultraslowmotion använde sina läppar för att för alltid slå sönder mitt liv.

Stanna! Backa!

Snälla Gud, låt mig få gå tillbaka till skiljevägen.

Till den punkt i tiden, i min kropp, där det gick så fruktansvärt fel.

Där jag drog nitlotten i det cellmolekylära lotteriet.

Snälla Gud, låt mig få forsätta vandra på min medelklassvenska trygga medelväg.
Vägen de vandras på i naiv tilltro på att det alltid kommer en morgon.

En ny dag.

Då man kan besöka den där vännen man inte sett på länge, när man kan åka till det där exotiska landet.
Då man kan ta nya och mer kärleksfulla beslut.

I den iskalla brutala tystnaden efter de 4 orden, insåg jag med kristallklarhet att det inte längre fanns något annat än Nuet.