Baronessan av Sorg

I´m living and breathing a totally unknown air of reality.
Varje tanke är delad i två scenarier av ytterlig verklighet
I en har jag ännu en ny cancerform.
Och med den, efter ett år av att utsatthet, kroppens insikt vad det innebär. Genom massiv trötthet och vilja att dra ihop sig i krampaktig fosterställning och bara stänga ute.
I den andra tanken är jag bröstcancerfri och ska bara genomgå en relativt vanlig säkerhetsrutinoperation som kommer avlöpa galant och som jag kommer skutta upp från och in i tillvaro utan sjuk som prefix.
Och när jag tittar på, alltid utifrån, de Andras facebooksvärldar är det bara känslan av återupplevd riktig existentiell Ensamhet som fyller upp min lilla förkrympta värld.

I mellanrumstiden

Even this shall pass.
Står det nu varje gång jag känner på min nya ring.
För att bli påmind.
Och för tredje gången läser jag om kapitlet " Upptäckten av den inre rymden"
i En ny jord.. av Eckhart Tolle.
För att komma ihåg. Att där i tankarnas mellanrum finns den.
Friden.

Rädslans pris

Ibland blir det bara Så fel.
I livets vindlande tassemarker. I kroppens fantastiskt sinnerika mekanismer.
När Hela den bitterdjupa känslan av att ha tillbringat de senaste 5 åren med helt fel person, slog upp i maggropen, golvade dess kraft mig totalt.
Hur kan man ta såna ruggiga felbeslut och svika sig själv så totalt?
Varför skrek ingen i mitt ansikte; kasta inte bort din kapacitet så här!!!
Det viskades och ropades från de som verkligen såg och älskade mig. Det kommer jag ihåg.
Men larmet från inre orosvulkaner var ett mäktigt filter.
Sen, när kroppen skrek, på tokmaxvolym, genom att dessa gamla troll manifesterade sig i cancerverklighet, fattade jag äntligen.
Men ändå tog det ett helt år av min dyrbara lånade tid att bryta sig loss.
Att få tillbaka min kapade energi och min erkända livskapacitet.
Även fast min inre milda visdom röt till många gånger, genom kristallklara drömmar där jag bokstavligen blev kvävd, fortsatte jag rationaliseradet. För jag var fortfarande rädd.
För min egen styrka. Rädd, att allas självklara gudomliga rättighet, att bli älskade utan förbehåll och trots tidigare synd, inte gällde mig.
Men nu förstår jag. I hela min sargade kropp och min oförstörda själ.
Vad Jonas Gardells vision handlar om.
Vad Eckhart Tolle lär ut.
Och det är en sån lisa och tröst nu när det ännu en gång verkar ha gått fel i celldelningsmekaniken.
I precis sista stund tog jag mig själv ur operationsröran på Karolinska.
Med risktagning på hög nivå väljer jag att gå min egen väg. Vilken är ännu höljt i viss dunkel.
Men i meditation, information och i vänners kärleksformation hoppas jag.
På rätt frågor. Och kanske några svar.

Operation rädda min manlighet

Datorlös får man snylta på andras breda band.
Efter att ha hört Comhems försäljare ett antal gånger, genom cellgiftskomor och strålningsdimmor under det här året, så föll jag till föga och tänkte att gratis telefoni är välan bra.
Men det var det inte. Genast började krånglet.
Utan dator får jag inte tag i Informationen.
För nu börjas det igen.
Nästan precis ett år efter första Beskedet och den hysteriskt ångestfyllda period av internetsökande efter svar och kontroll är jag lite tillbaka på ruta ett.
Den ständigt närvarande cystan på min kära högra äggstock, som förut ansågs  ofarlig, är nu ett rejält hot.
Och nu är det autostrada till operationsbordet.
Tyvärr försegick detta planerade ingrep av ett totalt obegripligt dåligt läkarbesök med en importerad Öfverläkare från Holland.
Han såg inte Mig och jag fattade inte ett jota av hans sammelsurium av språk.
En sak hörde jag dock. Högt och klart.
Vi vill ta bort båda äggstockarna.
Neeejjjj!!!!
Där sitter ju de stackars kvarvarande hormonerna som ska ge mig en någorlunda livskvalitet i min ovissa framtid.
Framförallt Testostoronet, som jag insett är allt viktigare i min nya Antiöstrogena värld, och dess barn Sexuell Lust och Livsenergi.
Det är ju Massage, Motion, Meditation, Antiinflammatorsik mat och Sex i Mängder som ska rädda mig.
Förhoppningsvis ska det nya krävda läkarbesöket, med en kvinnlig läkare , nota bene, och 3 timmars intensivt googlande ge mig något slags underlag till ännu ett av dessa galet svåra Beslut.

Nya vyer

Nu ska jag tro hårt igen.
Tro att jag ska få bo länge och väl här ovan, i husen som skymtar bakom träden.
I levt lugn med harmoni i väggar, tak och utsikt.
I dag fick jag äntligen nyckeln.
Tro på att min nya ekonomiska ekvation, mindre in men mer ut, ändå ska lösa sig på något sätt.
Tro på en Ny regering som inte bedriver politiken efter den gamla brodyrdevisen
" det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk" och en arbetsplats som kanske har bromsat in lite, i sina samma-antal-människor-ska göra-3 gånger-mer-jobb omorganiseringar, när jag ska kliva på löneslavståget igen.
Just nu är faktiskt alliansens pundiga idéer långt sjukare än vad jag är.
Politik som innebär att, om du har fått en svår sjukdom som du faktiskt har överlevt, efter över ett helt år av helvetesmedicinering, men som du fortfarande lider galet av.
Att du då ändå, efter Exakt 550 dagar, inte ska få några mer pengar av den försäkring du har betalat in till, av din lön, under hela ditt liv.
Utan du ska nu cyniskt in i arbetslöshetsförsäkringen istället.
Fast du redan har ett jobb och framför allt för att den ersättningen är Mycket sämre än den du skulle ha fått i sjukförsäkringssystemet. För du blir ju säkert friskare av att få mindre pengar?!
Detta samtidigt som samma allians sänker skatter för över 80 miljarder till vänster men framför allt till höger.
Mycket ska ha mer och Utanförskapsmänniskor ingenting.
Ännu en brodyralliansdevis.

Vardagsfunderingar

Kontrollförlusten och ovetskapen är galet svåra att bära.
Gör att Nuet försvinner i spända oroliga tankevindlingar i jakt på svar och strategier mot döden.
Vad är det som gör att jag sover minst 10 timmar och sen iallafall knappt får upp ögonen, att jag blir svimfärdigt trött i vimlet på IKEA eller att jag ofta är yrsligt okoncentrerat dimmigt ofokuserat glömsk?
Ett år av nästan konstant maratonlik fysisk och psykisk påfrestning?
Att en djupare insikt om sjukdomens tunga och snåriga omfattning har nått både kropp och knopp?
Att lärdomen om en läkarkår som inte har alla svar och kanske inte alla botemedel, tvingar in en i jävligt verklig verklighet, där de levda svaret blir att vi alla i slutändan måste bära oss själva?
Framför allt igenom den största rädslan.
Att inte få vara med längre.
Eller är det för att en av de vanligaste ställen man kan få metastater på är i hjärnan?
Sen ska det ju faktiskt flyttas, tas dubbelt så dyra lån med mindre inkomster, köpas ett nytt bohag värdigt en ny ljusare vardag och en ny variant av relation måste kännas fram och hanteras.
Man kan ju bli trött för mindre.